Norénfeber

Jag vaknar varje natt klockan tre och vänder på täcket. Lägger en handduk ovanpå lakanet. Det är sjöblött. Feber. Tar en värktablett och somnar om. Efter frukost läser jag Noréns dagbok. Febern sänker mig lagom till lunch. Sover hela eftermiddagen. Så där har det hållit på sedan natten mot torsdagen. Jag känner mig gammal och trött.

Det är ett helvete att läsa En dramatikers dagbok när man är sjuk. Orkar inte hålla boken i samma ställning. Ryggen värker hur jag än ligger. Hostan förstör de lövtunna bokbladen.

Men framför allt får jag inte ihop Noréns shopping. Han shoppar en del, ska ni veta. Att han köper en svart Comme des Garçons-kostym och svarta Prada-skor fattar jag. Det är säkra kulturkort. Men när han beställer jeans på NK och köper en jeansjacka i Oslo blir jag bekymrad. 60-åriga kulturgubbar ser ju aldrig så larviga ut som när de sätter på sig sin ungdoms jeansuniform. Och den röda tröjan och den blåa skjortan, varför köper han dem? Norén har väl aldrig vågat sig utanför svart. Kanske vill han vara färg men törs inte riktigt.

Det är en fascinerande bok. Jag har bara kommit några hundra sidor, men är redan fast i Noréns notoriska egotrippar. Har alltid varit svag för Lars Norén: Detaljer på Dramatens lilla scen för några år sedan; andra akten av 2*Norén, med Göran Ragnerstam, på Stadsteatern; och förra årets Fördold på Dramatens lilla scen.

Recensioner av vänner och bekanta i kulturvärlden? Jo, de finns överallt. Till exempel i en bisats i beskrivningen över hur han skurar toaletten med gulsåpa. Plötsligt halkar han in på en teaterchef som visar sig vara vidrig. Det är slående att så många av "angreppen" känns exakta. Sanna. Eller vad säger jag. Autentiska.

EDIT 1: Annina har skrivit mer om Norén och hans frossande i shopping på Shampoo Rising här.

EDIT 2: I P1-programmet Biblioteket sa nyss Norén i en intervju att märkeskläderna påminde honom om döden. Där tror jag karln överträffade sig själv.

Ge Wolodarski en bit av Gazaremsan

Peter Wolodarski är en begåvad man som med uppskruvat tonläge försöker kompensera att han inte får skriva om Israel. Ja, utrikespolitik överhuvudtaget om man ska vara saklig. Att släppa hans radikala åsikter utanför Sveriges gränser vågar inte Niklas Ekdal. Istället får Wolodarski hålla till godo med facket och Hyresgästföreningen. Det gillar han inte. Hur kul är det att skriva om fackpampar och hyresnivåer när det ligger en hel Gazaremsa och väntar på en! Det kan inte var lätt alls det där. Att bara behöva skriva om saker man inte gillar hela dagarna. De senaste dagarna har t ex Peter skrivit om hyrorna tre gånger. Sammanfattningsvis har han framfört att Hyresgästföreningen är bra på att tala för sin sak (påverkansarbetet), att Hyresgästföreningen får betalt för en tjänst som de utför på uppdrag av Sveriges riksdag (förhandlingsersättning) och att den moderatstyrda intresseorganisationen Fastighetsägarna tolkar EG-rätten bättre än experter.

Det är naturligtvis bra att man debatterar Hyresgästföreningen på DN:s ledarsida. Men ibland önskar man att Wolodarski fick kommentera Gazaremsan som omväxling.

Hillary & Hyresgästföreningen - Sagor & Swing

Great Works. Foto från Swejens

Skateboard och sparkcykel står mitt i kontorslandskapet, ett flipperspel väntar på att bli ommålat, en enarmad bandit står tryckt mot väggen. Allt är väldigt vitt. Det är torsdag kväll och jag befinner mig som ni förstår på en reklambyrå. Jens och jag är på Great Works nya kontor på Drottninggatan. Det ska klippas film. Hyresgästföreningen ska få en touche av Hillary.

Vi dricker ett glas vin och lägger tre kronor i banditen. Vinner inget. Strax efter nio är vi klara med klippandet och drar till Telefonplan och Landet. Sagor & Swing spelar. Gillar sagorna mer än swinget.

Flow Flux Clan

Varje lördag träffas Mattias och Katja och jag, och ibland även Karin på, PUB:s tredje våning för att äta lunch. En man dj:ar i ett hörn. En bartender med keps tipsar om billigt bubbel. Mattias och jag byter The Wire-säsong med varandra. Katja berömmer Karin för hennes Kramer mot Kramer-mundering. Mattias ger mig ett par Friendly Noise-skivor. Så där håller vi på. Sedan tackar vi för sällskapet och går hem och sover middag.

Nej, det där har väl egentligen bara hänt en gång, att vi lördagslunchar på PUB. Vi var nära att göra det igen i helgen, men då ångrade vi oss och valde Nationalmuseets Atrium istället. Kikärtsröra och lantbröd. Lax och ett litet glas vin. Kulturtantssafari.

Jag fick dock två nya Friendly Noise-skivor i lördags. Samlingen ”Splendid Isolation” och Action Bikers ”Hesperian Puisto”. På samlingen finns en fantastisk låt av Flow Flux Clan som heter ”Shut Out”. En Walker Brothers-cover. Ja, det finns naturligtvis en hel hög med bra låtar på samlingen (låtarna släpptes under 2007 på mp3 här tidigare). I Flow Flux Clan sjunger Action Biker och Differnet-Tomas styr reglagen. Som ni förstår: Bättre än så blir det inte.

Gentrifieringen av Stockholm

Incoming aristocrats are easily spotted by their distinctive dress and taste for chamber music.

Ola skickade en bild till mig häromdagen med rubriken: Ett skämt i USA. I Stockholm?

KU-anmälarpop

Det var Rodeo som lurade dit oss. Vi hade ätit en stillsam middag på Prinsen och plötsligt stod vi i gubbrummet. Ja, nu kan det väl i och för sig inte bli mer regelrätt gubbrum än Prinsen. Men jag menar som ni säkert förstår Spyans gubbarum. Det som Karin skrev så fint om för en tid sedan. Där stor vi i alla fall och jag fick chansen att omvända Rodeoredaktören. Han hade gått omkring och trott att han var marknadshyresförespråkare i flera år, men efter fem minuter visade det sig att han var bruksvärdesanhängare. Jag lovade att skriva ner det som övertygade honom i bloggen. Eftersom jag gjorde för en tid sedan här får det duga.

Timbros starka man, Erik Zsiga, var också där och han önskade att Hyresgästföreningen skulle bli mer liberala. Det borde Timbro också bli. För är det något som Timbro, och magasinet Neo med för den delen, borde bli är det mer liberala. Man hör ju ofta hur en de, liberalarena, går på om att liberal, förstår du, det är att vara kluven. Men mer okluvna tvärsäkerheter än de som kommer från Timbro, och magasinet Neo med för den delen, är svåra att hitta.

Strax innan vi skulle gå kom Anders Björks efterträdare, Henrik von Sydow, fram och höll ett anförande om att Jamiroquai var sann liberal musik (och, kan man anta, den bästa soundtracket att skriva KU-anmälningar till) och att filmen Varg var viktig ur ett förmyndarstatsavslöjande perspektiv.