Norénfeber

Jag vaknar varje natt klockan tre och vänder på täcket. Lägger en handduk ovanpå lakanet. Det är sjöblött. Feber. Tar en värktablett och somnar om. Efter frukost läser jag Noréns dagbok. Febern sänker mig lagom till lunch. Sover hela eftermiddagen. Så där har det hållit på sedan natten mot torsdagen. Jag känner mig gammal och trött.

Det är ett helvete att läsa En dramatikers dagbok när man är sjuk. Orkar inte hålla boken i samma ställning. Ryggen värker hur jag än ligger. Hostan förstör de lövtunna bokbladen.

Men framför allt får jag inte ihop Noréns shopping. Han shoppar en del, ska ni veta. Att han köper en svart Comme des Garçons-kostym och svarta Prada-skor fattar jag. Det är säkra kulturkort. Men när han beställer jeans på NK och köper en jeansjacka i Oslo blir jag bekymrad. 60-åriga kulturgubbar ser ju aldrig så larviga ut som när de sätter på sig sin ungdoms jeansuniform. Och den röda tröjan och den blåa skjortan, varför köper han dem? Norén har väl aldrig vågat sig utanför svart. Kanske vill han vara färg men törs inte riktigt.

Det är en fascinerande bok. Jag har bara kommit några hundra sidor, men är redan fast i Noréns notoriska egotrippar. Har alltid varit svag för Lars Norén: Detaljer på Dramatens lilla scen för några år sedan; andra akten av 2*Norén, med Göran Ragnerstam, på Stadsteatern; och förra årets Fördold på Dramatens lilla scen.

Recensioner av vänner och bekanta i kulturvärlden? Jo, de finns överallt. Till exempel i en bisats i beskrivningen över hur han skurar toaletten med gulsåpa. Plötsligt halkar han in på en teaterchef som visar sig vara vidrig. Det är slående att så många av "angreppen" känns exakta. Sanna. Eller vad säger jag. Autentiska.

EDIT 1: Annina har skrivit mer om Norén och hans frossande i shopping på Shampoo Rising här.

EDIT 2: I P1-programmet Biblioteket sa nyss Norén i en intervju att märkeskläderna påminde honom om döden. Där tror jag karln överträffade sig själv.