Hur mycket är en schlagerstjärna värd?

Jag har ju försökt sätta fingret på Sjöstan ett tag nu. Ibland får jag hjälp. Dan Hallemar skrev i City om hur Sjöstan söker efter sin identitet genom att till exempel blogga om att Thorstens Flincks bror spottats på Coop. Och att Fredrik Kempe typ har setts äta glass på Tårtan. Människor som ger staden själ.

Men undrar om inte det här lilla blogginlägget säger ännu mer om tillståndet i byn: Ett stilla tips om att man på TV4 nu kan se en lägenhet från Sjöstan värderas av två olika mäklare. Man undrar hur man värderar en schlagerstjärna. Är det möjligen mer värt än ordnad ekonomi i föreningen och att kassören är auktoriserad revisor?

Loord-lobbyism

För ett par veckor sedan messade mamma om att det var dags byta efternamn till Loord. Idag kom ett vykort från samma mamma där hon i rollen som farmor gratulerade Frank på hans namnsdag. Kortet var adresserat med Frank Olsson (snart Loord).

Det här är inget nytt. Loord-lobbyismen har pågått i många år. Jag minns tydligt hur mamma kunde monologisera en hel middag om hur fint det vore om jag och min bror Mattias förde det annars utdöende släktnamnet vidare. Pappa grymtade alltid något om fjolligt och att han minsann aldrig skulle låta sig påverkas av Loord-lobbyn och byta bort Johansson.

Loord följer en linje. Mamma har alltid varit fascinerad av att pynta villan i bruksorten med franska finheter. Katten hette Cherie, jag André och hade det inte varit för pappa hade lillebror hetat Pierre. Loord är inte franskt, men det är, på ett kanske litet skruvat sätt, fint. Och tyskt. Det var min mormors flicknamn och nu håller det på att dö ut. Ja, inte helt såklart, det finns 52 Loordar i Sverige. Men mormor Sonjas gren slutar växa om jag och min bror inte lyder Loord-lobbyn.

När jag twittrade om detta för ett par veckor sedan fick mamma support. Min gamla Jet Set Junta-vän, Tor, skrev att det var den finaste present jag kunde ge till min son. En annan gammal Jet Set Junta-kompis, Mattias, menade däremot att namnbyte och flytt till Sjöstan var en ovanligt olycklig kombination.

Men kanske inte är en sådan dum tanke ändå, Loord. Det finns ju redan 272 814 Johansson, och bara 52 Loord. För barnens skull. Jag menar Frank Loord: En fantastisk kombination av tuff skinnjacka och tysk fuskadel.

Göteborg i City

Här följer min text om restuarang Göteborg från tidningen City i torsdags:

Jag går till Göteborg för när man är ny i byn vill man lära känna sina grannar. Man kan ta både båt och spårvagn till restaurang Göteborg. Precis som i staden. Och restaurangens riktnummer är 031. Men jag har nyligen flyttat till Sjöstan och går till min kvarterskrog.

Göteborg är som ett litet bättre Hammarby sjöstad. Som det ser ut i en mäklarannons. En egen stad som lever ett eget liv vid bryggorna, samtidigt som det har innerstadskvaliteter. Ett Hammarby sjöstad som inte bara är Bugabobefolkning där proppmätta mellanchefer sitter på balkongen och producerar Powerpoints. Nej, på restaurang Göteborgs barbryggor samsas stölande muskelmän (som har kommit i bananbåt) med rosérosiga bögpar, samtidigt som ett gäng revisorer skålar i Staropramen och sneglar på caipirinhakvinnorna ett bryggetage ner.

En bra sommardag på Göteborgs bryggor kan man rentav få för sig att man inte bor i ett supersömnigt semisuburbia. Att inte alla i byn hellre sopsorterar än tar sig en sängfösare på kvarterskrogen. Därför är bryggorna på Göteborg min nya favoritbar.

Att förhandla med platsen

Sjöstadsbilar.

En etnolog kontaktade mig för en tid sedan och bad om en intervju. Det skulle handla om mitt förhållande till Hammarby sjöstad. Hon höll på att skriva en rapport vid Stockholms universitet som handlade om hur man hela tiden förhandlar med sin egen och andras bild av platsen. Jag har inte läst rapporten, men jag minns hur jag satt på ett Sjöstadskafé, vilt gestikulerande, och snackade Sjöstad: ”Sådana är de, Bugaboobefolkningen! Titta bara på den här paraden av parkerade bilar: Alla nya. Ingen exklusiv. Ingen skrotig. Alla praktiska. Där har du sjöstadsmänniskan. Sådana är de, allihop!” Om jag har bil? Nej, vet du vad, det skulle se ut det.”

Ja, precis det som Kjell Häglund beskrev på livsstilsbloggen Recidence här som: Att jag försöker känna mig mer omringad av Sjöstan än del av den. Och det stämmer såklart i stort. Det stämmer å andra sidan på skrämmande mycket som jag omger mig med. Den där ständiga distansen…

För en tid sedan fick jag i uppdrag av tidningen City att skriva om min favoritbar i Sjöstan. Och som ni kan se i tidningen idag (ej på nätet) blev det som vanligt mer en försiktig diss av Sjöstan än en fantastisk hyllning till en favoritbar. Det vekar vara min enda förhandlingsteknik när det kommer till platser. Att liksom aldrig acceptera att vara en del av dem.