Loord-lobbyism

För ett par veckor sedan messade mamma om att det var dags byta efternamn till Loord. Idag kom ett vykort från samma mamma där hon i rollen som farmor gratulerade Frank på hans namnsdag. Kortet var adresserat med Frank Olsson (snart Loord).

Det här är inget nytt. Loord-lobbyismen har pågått i många år. Jag minns tydligt hur mamma kunde monologisera en hel middag om hur fint det vore om jag och min bror Mattias förde det annars utdöende släktnamnet vidare. Pappa grymtade alltid något om fjolligt och att han minsann aldrig skulle låta sig påverkas av Loord-lobbyn och byta bort Johansson.

Loord följer en linje. Mamma har alltid varit fascinerad av att pynta villan i bruksorten med franska finheter. Katten hette Cherie, jag André och hade det inte varit för pappa hade lillebror hetat Pierre. Loord är inte franskt, men det är, på ett kanske litet skruvat sätt, fint. Och tyskt. Det var min mormors flicknamn och nu håller det på att dö ut. Ja, inte helt såklart, det finns 52 Loordar i Sverige. Men mormor Sonjas gren slutar växa om jag och min bror inte lyder Loord-lobbyn.

När jag twittrade om detta för ett par veckor sedan fick mamma support. Min gamla Jet Set Junta-vän, Tor, skrev att det var den finaste present jag kunde ge till min son. En annan gammal Jet Set Junta-kompis, Mattias, menade däremot att namnbyte och flytt till Sjöstan var en ovanligt olycklig kombination.

Men kanske inte är en sådan dum tanke ändå, Loord. Det finns ju redan 272 814 Johansson, och bara 52 Loord. För barnens skull. Jag menar Frank Loord: En fantastisk kombination av tuff skinnjacka och tysk fuskadel.