Ett febrigt förortsförsvar

Här är mitt bidrag till tidskriften Arkitekturs nya nummer. Jag recenserar Per Wirténs bok "Där jag kommer från - kriget mot förorten".

Det är först på de sista sidorna som jag på djupet förstår Per Wirténs förortsförsvar. Wirtén står på Högdalstoppen, en landskapsutsmyckning i form av en jättestor jordhög, och spanar ut över naturen och den utsprawlade staden. Det är så vackert att han tappar andan. I det tillståndet skriver han. Det är en febrig historia.

Under de tidigare 320 sidorna har Wirtén i två dagar gått till fots från Kungens kurva till Gullmarsplan i Stockholm. Förorten har alltid varit hans hemmaplan. Som en samtida Rousseau går han och filosoferar om bostadspolitik, naturromantik och barndomsminnen. Wirtén beskriver hur kommunalpolitiker på 1970-talet, likt folkhems-Sopranos, dealar mark i skogen i skydd av mörkret. Wirtén lägger örat mot en huskropp i Hagsätra och känner demokrati. Wirtén ramlar in i en månskensrink i originalskick och slås av poesi.

Att höra demokrati i en huskropp är så klart lite stolligt. Men i stora stycken är det strålande skrivet. Bildningen, blicken, barnet. Men framför allt är det ett febrigt försvar för förorten. Och som så ofta med feber är det på gott och ont. Febern är en välgörande kraft mot det enögda innerstadsperspektivet. Det får förorten att glöda. Men Wirtén blir väl het när han närmar sig innerstaden.

Visst kan det krävas drastiska motbilder för att få folk som har Kungsholmen och årgångstequila som definition av stad och urbanitet att förstå att även Skärholmen uppfyller de kriterierna. Men ibland tar Wirtén i så att fasaden spricker. Sinnena är spetsade av år av förortsfrustration. Wirtén börjar relativisera. Plötsligt är Flemingsberg likvärdigt med Vasastan.

Jag bodde på Terapivägen i Flemingsberg i ett år. Jag trivdes helt okej. Men när Wirtén beskriver Flemingsberg är det min tur att tappa andan. De färgglada huskropparna utmålas som radikala och vackra. De förvirrande och fortlika innergårdarna blir likvärdiga vilken fungerande kvartersstad i innerstaden som helst. Visst kan man med god vilja se färgen som fin, men stadsplaneringens brister kan man inte spackla över.

Den rusiga relativiseringen till trots, Wirténs verk är viktigt. Årets politiska promenad är den mellan Kungens kurva och Gullmarsplan.

Ett ljus i vargavintern - eller hur blogg bör bedrivas

Jag inser att min nuvarande blogghållning är ohållbar. Det är för långt mellan gångerna. Blogg bör vara mer i, hur är det man säger, mer i farten än så. Magasinblogg, att uppdatera en gång i månaden, är ju bara ett annat ord för tidsbrist. Eller att man väljer att använda tiden till att titta på när en medieman retweetar en annan mediemans 128 tecken om den underbara uppdateringen av Sherlock Holmes.

Hade jag inte så starka känslor för min blogg skulle jag lägga ner den omedelbart. Ja, så jävligt är det faktiskt. Begrava den stillsamt samtidigt som jag tidsenligt twittrade något om hur underbar Patrick Wolfs nya låt och video The City är.

Istället borde man dra ut linjerna om Patrick Wolf. Från när han uppträdde på Dramatens poesifestival 2004 till när han spelade i New York 2007 på Webster hall. Helt olika världar. Både bra. Men hur mycket mer man gillar när Wolf, som på Webster hall, sätter på sig peruk, virar tunt tyg runt kroppen och vansinnesdansar till stråkar istället för att, som på Dramaten, spela tunga och mörka folksånger med sugande baklängesljud.

Hur särskilt välkommen Wolfs senaste utveckling är med The City: Luggen slängigare än någonsin och med en solig saxofon som bländar ett tungt och mörkt baklängesljud till vargavinter.

Ja, nu blev det mer meta än bra blogg. Men herre gud, ni fick en pyramidal Patrick Wolf. Och jag har redan fyllt februaris bloggkvot...