IKEA om IKEA

Det är i mitten av sista säsongen av The Wire. Kriminalaren Kima kastar ner den hopplösa IKEA-hyllan på golvet. Motherfucker! En universell scen. Inte nog med att Kungens kurva-besöket tar två timmar mer än beräknat, hyllhelvetet blir aldrig som man tänkt sig.

För en tid sedan lovade jag mig att aldrig mer besöka IKEA. Igår, på min femte semesterdag, bröt jag löftet. Jag tog båten till IKEA. Båten? Till Kungens kurva? Nu skojar jag väl ändå med er! Nej, men man kan tro att den kommunala konsthallen Liljevalchs gör det. De har en utställning om IKEA för tillfället. Ja, jag förstår att jag är sist på bollen. Det där har säkert alla skrivit om redan. Men det skiter jag naturligtvis i.

Igår tog jag alltså båten från Sjöstan till Djurgården. En trevlig tur på femton minuter där kulmagade konsultbananer i 40-årsåldern leker med döttrar på däck.

Här blir det lätt att gå på om hur olämpligt det är att en kommunal konsthall kliar kapitalet på ryggen. Hur farligt det är för konstens samhällskritiska röst! Och ja, så skulle det såklart vara om den kommunala konsthallen masserade Kamprads prostata inför öppen ridå. Men, herre gud, så dum är naturligtvis ingen.

Jo, faktiskt. Liljevalchs berättelse om IKEA är i sammandrag: Sverige är bäst och det ska vi tacka Kamprad för. Paralleller dras till Palme, Blair och Obama. Endast Gandhi saknas. Annars är IKEA och Kamprad lika med Goda Demokratiska Män och Progressiv Politisk Agenda. Det är inte Liljevalchs berättelse om IKEA. Det är IKEA:s berättelse om IKEA.

Det var sista gången jag tåg båten till den kommunala konsthallen Liljevalchs.