Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK. 
Den annars så slipade statsministern slant plötsligt när han fick en fråga om hyresrätten i Stockholms innerstad. Reinfeldt motiverade den övervägande andelen bostadsrätter i innerstaden med hyresrättens hopplöshet. Välfärdsprofileringen sprack för en sekund. Eller slant han egentligen inte?
Stadshusalliansen i Stockholm gick 2006 till val på att alla hyresgäster i kommunala bostadsbolag skulle ha möjlighet att ombilda sin lägenhet. Medborgarna skulle själva få välja bostadsform och ombildning sades vara bra för integrationen. Vallöftet infriades: alla fick möjligheten att ombilda, men de flesta nappade naturligtvis inte. Men i innerstaden, där det ekonomiska incitamentet många gånger var svindlande (köp för två miljoner idag, sälj för fyra i morgon!), har hyresrätten på kort tid minskat drastiskt i antal.
Inför valrörelsen 2010 var det främst de ombildade medborgarna som skulle vinnas. Politiska utspel anpassades till medelklassen i storstaden, den som flackar mellan blocken. En väljargrupp som sägs älska service som att renovera rör med ROT, putsa fönster med RUT, hyra en sommarstuga för jobbskatteavdraget, beställa en butler i tunnelbanan, bo på hotell för mellanchefstillägget. Att hyra service är hetare än en kakelugn.
Förutom bostaden då, som ska ägas till varje pris. Samma storstadsmedelklass som behöver en politik som löser det så kallade livspusslet ska äga sin bostad. Samtidigt visar undersökningar från SCB att hyresgäster sparar 30 minuter varje dag jämfört med de som bor i äganderätt. Det krattas löv ihop på en innergård på Kungsholmen, man beslutar om solidarisk betalning av varandras provtryckning av kakelugn på ett föreningsmöte på Södermalm, det skottas snö på den privata garageuppfarten i Nacka. Saker som hyresgästen inte behöver bemöda sig med. Den servicen ingår i hyran.
Det finns dessutom en historisk ironi när borgerligheten genom ombildning hyllar en i grunden socialistisk boendeform. Bostadsrättsjätten HSB bildades av Hyresgästföreningen i Stockholm 1923. Två senare, 1925, introducerades den första tvättstugan i Röda bergen, 1961 invigdes en HSB-skola på Lidingö. Riksbyggen, en annan bostadsrättsgigant, skapades av byggfacken på 40-talet och ägs framför allt av fackliga organisationer och folkrörelser.
Det är något som inte stämmer.
Att hyra sin bostad borde passa dagens politiska klimat. Istället ser vi en ny variant av egnahemsrörelse i Stockholm. Då, i början av 1900-talet, skulle man locka svensken med förmånliga bostadslån för att han inte skulle emigrera till staterna. Idag lockar man Stockholmaren med ombildning för att han inte ska integreras med statarna. Och det är dessvärre vad forskningen visar: Ombildning ökar segregationen.
Kanske beror denna politiska paradox på att hyresrätt är ett illrött skynke för dagens borgerlighet. Hyresrätten har fått ett slags vänsterstämpel. Hyra sin bostad ska man bara göra i väntan på villan i Nacka, annars drabbas den så kallade bostadskarriären. Det var inte enbart effektsökeri när MUF en gång bar T-shirts med devisen ”jag älskar att äga”. Ägandet har alltid varit heligt hos borgerligheten. Inget nytt där. Men det innebär också att service ses som något sekundärt. Detta rimmar illa med dagens rutrotade politik.
En modern bred borgerlighet borde ompröva sin ombildningsglada bostadssyn. För jag gissar att det är den stressade storstadsbon som ska vinnas även i valet 2014.
