Lunch med herr Gustafsson själv

”I Sverige finns mycket skog.”

Det är första meningen i gammal avhandling. Lars Gustafsson läste inte längre än så, men den har påverkat honom mycket. Det blev hans stilideal. Han bestämde sig att den typen av övertydlig poesi ska genomsyra hans prosa.

Jag och herr Gustafsson själv sitter i en sliten skinnsoffa på Operabaren när han berättar detta. Vi äter råbiff med pommes frites. Mitt emot sitter Björn. Det är han som sammanfört oss. En försenad födelsedagspresent: En lunch med min svenska favoritförfattare. Jag har satt på mig bästa kulturborgardräkten: Röda manchesterbyxor från Hackett, Trickers-kängor och slips från Paul Smith. Lars Gustafsson har rutig kostym och dricker en tysk trollöl.

Redan innan vi slagit oss ner märker jag att det råder ett missförstånd om vad jag är för typ. Gustafsson tror att jag skriver på Expressens kultursida, precis som Björn. Jag låter missuppfattningen leva vidare. Tänker att det passar presenten.

Jag frågar om vi är grannar, jag och Gustafsson. I en radiointervju från i somras inleddes programmet med att reportern berättade att de befann sig hemma hos Lars Gustafsson i hans ljusa lägenhet i Hammarby Sjöstad. Men vi är inte grannar. Fru Blomqvist, som Gustafsson kallar sin fru, är noga med det: Att de bor på andra sidan sjön, på Södermalmssidan. Det gör mig litet besviken. Jag berättar att jag har levt i förhoppningen att det stämde. Hur bra det vore för Sjöstan att ha Lars Gustafsson i byn. En bra balans till Sjöstadsbokhyllan vars själ finns i en inbunden Jan Guillou-roman. Lars Gustafsson skrockar. Han upptäckte till sin förskräckelse att hans far hade flera inbundna Guillou-romaner. När han försökte skänka dem till en bokhandlare i Norberg fick han nobben. Det där var inget för Norberg. Det är så man får veta på djupet vad ett litterärt verk är värt.

Lunchen är djup. Björn ställer en fråga som visar sig vara 13 kilometer. Han värderar frågor så, Lars Gustafsson, efter hur djupa de är. Den här handlar om matematikens poetiska kvaliteter. Det visar sig att det enligt Gustafsson finns tre personer i Europa som förstått den formeln. En av dem är död. Eller lever han i själva verket?

Jag lyckas inte greppa ekvationen men förstår varför Lars Gustafssons romaner ofta drar iväg i förförande matematiska stickspår. En snillrik matematisk formel är i Gustafssons värld perfekt poesi. Samtalet drar sedan iväg om Yllets värde stämmer överens med Googles nya affärsmodell och hur slovenerna kan tänkas uppfatta översättningen av Dekanen.



När vi dricker kaffe signerar Lars Gustafsson mitt exemplar av Fru Sorgedahls vita vackra armar: "André, har förstått hur djupt man kan komma i Norberg. Lars G 22.11.09"

Norberg? En liten håla i norra Västmanland, endast ett par mil från min uppväxtort i Avesta.

I Norberg finns mycket skog.

PS. Här kan ni läsa Lars Gustafssons blogg. Och här kan ni läsa Björn af Kleens blogg.