En mästerlig magisteruppsats

För ett par år sedan skrev jag att filmer som Michael Hanekes ”Dolt hot” är som skapade för filmkritikers analysmodell. Ja, det var formulerat i singular och det var givetvis lite fult. Det finns ju flera olika akademiska förklaringsmodeller att lägga ovanpå filmer om civilisationskritik av Hanekes slag.

Men det visade sig att jag hade mer rätt än vad jag kanske trodde. Ett år efteråt kungjorde filmvetaren Jonas Holmberg, på sin formidabla filmblogg Autobiograf, att han kände sig träffad av formuleringen. Han hade precis avslutat en magisteruppsats som tog sin utgångspunkt i ”Dolt hot”. För några veckor sedan mejlade jag Jonas och frågade om jag inte kunde få uppsatsen skickad till mig. Jag hade nyligen sett om filmen och blev nyfiken på hur han till exempel såg på filmens koloniala teman.

Jonas skickade uppsatsen till mig och jag fastnade genast för spelöppningen. Så snyggt att jag genast pep in till förbundsjurist P-G och sa: Titta på den här litterära inledningen!

En båt lämnar hamnen, arbetare lämnar fabriken, ett tåg lämnar en station. Eller om vi föredrar motsatsen: ett tåg anländer till en annan station och kongressdeltagare anländer till sin mötesplats. Filmen är till en början närmast besatt av ankomster och avsked. Låt oss stanna vid två av bilderna, när bröderna Lumière säger adjö till sina arbetare och när de välkomnar sina mer välbeställda kollegor. Bilderna är i många avseenden snarlika. I båda följer vi en ström av människor som närmar sig kameran. De flesta viker av åt vänster i bild, men några få försvinner ut på höger sida. Båda grupperna förefaller en aning stressade, de påskyndar alla sina steg – filmrullens längd tycks bestämma koreografin.

För er som sett "Dolt hot" vet ni att den utgår från mystiska vhs-kassetter som likt en övervakningskamera visar ett kulturborgerligt pars fridfulla hus. De dimper med jämna mellanrum ner i brevlådan och väcker naturligtvis stor frustration. Vem kan vilja sådana mönstermedborgare som oss illa! Tycks de hela tiden undra samtidigt som den hitchcockska 'suspence'-stämningen successivt stryper syret på midddagsbjudningen framför bokhyllan. Jonas kommenterar scenen på följande sätt:

Bilden på gatan i Dolt hot är i sig inget skrämmande för Georges och Anne, det är ju bara deras gata, de ser den varje dag, den ser ut som vanligt på ytan. Men faktumet att någon har filmat gatan, och att denna någons identitet eller motiv inte kan definieras, omformar bildens betydelse i det att den vänder upp och ner på maktens blickriktning. Den borgerliga, västerländska medelklassens position i en till postmoderniteten anpassad panoptism är inte att vara utsatt för misstänkliggörande blickar. Övervakningskamerornas geografi sträcker sig inte till de goda samhällsmedborgarnas oaser, den håller sig till de områden där de misstänkta samhällsgrupperna antas utföra brottsliga eller antisociala handlingar. Om övervakningskameror installeras i välmående bostadsområden med gator som Rue des Iris är det de boende som vill övervaka sin entré. Men Dolt hot realiserar gatans namn, ett seende introduceras, en kamera ser och det är någon annans blick. Denna rockad av seenderelationerna får sin mening utifrån historiska konstruktioner av iakttagare och iakttagen, och hur denna relation från filmteknologins första år har varit djupt präglad av kön, klass och etnicitet.

Detta är bara ett exempel på ett pärlband av postmoderna analyser av hög klass. Om ni inte sett filmen. Se den. Om ni inte läser bloggen. Läs den.