Fritt folkförakt

Redan i första scenen regerade jag. En turist mimar till Macarena ensam i ett hotellrum. Några scener senare, när en man står bland halvfärdiga byggsatsvillor med sin familj, slog det mig: Det här jag ju sett. Den här filmen var anledningen till att jag tog ett längre avbrott från österrikisk film! Efter att ha betat av alla Haneke och sedan, bara några månader senare, sett tre österrikare i rad på Stockholms festival blev ”Fria radikaler” droppen. Mer cynisk civilisationskritik får jag inte ner. Och nu hade jag alltså av misstag satt mig i en salong för att se den igen.

Det var precis som jag mindes den en brutal skildring av allt det fula och futtiga i folklivet. Våldtäkt, otrohet, självmordsförsök, dödsolyckor, förlamade ungdomar, trisslottsskrapare, dålig musik, fula kläder, föräldralösa barn. En, som ni märker, hemsk historia. Ja, alltså inte hemsk i den meningen; utan mer i bemärkelsen att man undrar vad regissören Barbara Albert har för hemsk människosyn (Helena Lindblads kritik här är lika meningslös som filmen: adjektivdekorerad redovisning av innehållet plus ett par bekräftelser formulerade i klichéform). Man kanske kan ställa samma fråga till Haneke (med skillnaden att han kritiserer det borgerliga livet istället för folklivet), men han kommer undan. Han har ju till exempel gjort mästerverket ”Dolt hot”. Den stora skillnaden är att i Alberts "Fria radikaler" det enda hon egentligen får sagt är att smakmedvetna medelklasspersoner tycker att köpcentra är fula.

En film fylld av så mycket fult förakt att man ganska snart inte bryr sig alls. En naturlig reaktion, filmen har ju strängt taget ingenting att säga.