Utbildningsradion presenterades i samarbete med: Paul Smith

Jag tror att han hette John. Fotografen som filmade ut genom fönstret och sedan panorerade, i en långsam rörelse, längs fastighetskroppen och in i kontoret där jag redan stod och malde med elevrådsordföranderöst om mänskliga rättigheter. Innan han hittade till mitt ansikte tog han omvägen via mina skor. Det förvånade mig inte särskilt eftersom han innan inspelningen började berömt dem. Salta saker det där, hade han sagt och nickat ner mot mina brittiska promenadskor.

Där stod jag alltså i vinröd cardigan och salta skor och lutade mig mot dörrposten och försökte på uppmaning från programledaren gestikulera och visa känsla för ämnet. Ja, det var naturligtvis diskriminering (på bostadsmarknaden) det handlade om och det är ju skyddet mot just detta som är grunden i de mänskliga rättigheterna. Nadja, som programledaren hette, var hela tiden spontant bekräftande och kryddade språket med anglicismer. Det är säkert så man ska prata om man är programledare på UR och vänder sig till högstadieelever, tänkte jag och var samtidigt rädd för att jag skulle avkrävas ett par engelska uttryck för att riktigt nå fram till Ramp-publiken.

Det känns trots allt som att det tagit sig en del sedan jag TV-debuterade i Rapport för drygt ett år sedan. Då var en matlåda innehållande fiberfusili och köttfärsås (kryddad med en halv korv chèvre) i fokus; nu ett par brittiska promenadskor.