Varje skattekrona i Pollaks ficka är stöld från folket

Undrar vad den tredje Kay Pollak-aktiviteten blir i syfte att skapa gemenskap på arbetsplatsen? Sist lärde en sångpedagog mig att, i par med ekonomichefen, sjunga bä, bä vita lamm i släpig jazzversion. Och gången innan det fick en skrattkonsult mig att förstå kraften i att skratta sig glad i grupp. Problemet är att samtidigt som nästa personaldag äger rum är jag i Sundsvall och debatterar diskriminering. Men jag tror att jag fick min dos byråkratibus på Boverkets plan- och byggdagar i förra veckan. Jag hade åkt till Karlskrona för att, just det, debattera diskriminering och blev då belönad med en bok om Blekinge och ett uppträdande av Cirkus Cirkör.

Ett hav av 40-talister satt i Karlskronas funkisfina konserthus och fick se följande:

En dj hälsar välkommen. Han har orientalisk brytning (på skoj) och långt svart hår (peruk). En kvinna i byggarbetarkläder leker gummitarzan på en byggnadsställning. Alexandra Pascalidou, kvällens konferencier, ropas upp scenen. Hon hoppar ur sina höga klackar och står med hjälp av dj:n på händer. En man i rosa klänning dansar dålig balett. Dansen avbryts abrupt av en kvinna som läser en dikt med skrikig kärringröst samtidigt som hon hänger knäveck i en ring. Ett gäng stolar staplas på varandra och killen som nyss hade rosa kjol klättrar upp. På toppen låtsas han få svindel men återfår balansen och ställer sig på händer. Föreställningen avslutas med att ballerinamannen stoppar ett tomtebloss i stjärten och hjular.

På väg ut ser jag en affisch där Kay Pollak skrattar. Han ska uppträda i Karlskronas konserthus veckan därpå. 395 kronor plus moms.