wassup bloggers

Vaknade imorse och gjorde en Häglund: Åt frukost till ett nedladdat avsnitt av säsong två av Extras. Fina grejor: Harry Potter som kåt scout och Ricky Gervais som mobbare av utvecklingsstörda. I helgen laddade jag ner Larry Clarks ”Wassup Rockers”. Ni som läser denna blogg med den nogsamhet som den kräver minns att jag försökte hyra Wassup Rockers när Karin var sjuk, men att jag då inte hittade den och kom hem med en obegriplig film som var en blandning mellan Kenny Starfighter och Sin City. Storm tror jag den hette. Svenskt skit.

Men nu var det alltså Wassup Rockers och Larry Clark och det var oväntat bra. Någon Johanna skrev i en kommentar här tidigare att det var en rasistisk film, men det var det naturligtvis inte. Filmen behandlade rasistiska, tydligt karikerade situationer, men den var inte rasistisk. Förutom det var den både underhållande (karikeringen) och fin (den oartikulerade vänskapen mellan ett gäng tonårshispanics). Jag gillade särskilt att det att först efter halva filmen som den blev en ”film”. Innan dess var det mest misslyckade skateboardtrick, mumlande sexanekdoter, punkrocksrepande och bänkpress till frukost i dramaturgibefriad form. Det gav filmen spänning: Man visste inte riktigt vad det var man kollade på. Dokumentär? Spelfilm? Både och? Något annat?

Kommer senare än normalt till jobbet och tar en snabbrunda i bloggosfären. Jag förundras ännu en gång över hur många människor med uppenbart skeva självbilder som väljer att blogga. Den gränslösa självupptagenheten gör dem visserligen självklara som bloggare, men samtidigt är de hopplösa eftersom de aldrig lyckas lyfta blicken på riktigt. Ser de sorg så skriver de tiotusen tecken om sin sorg. Lyckas de med en paj lägger de genast ut receptet i bloggen. Blir de bra på bild publiceras den omedelbart. Sedan lyfter de dresserat blicken och det är då man ser att den är genomskinlig.