Rosa rokokorock utan revolution
- Det där var en politisk film. Jag ser tydliga kopplingar till idag när makthavare främjar sig alltmer från folket. Hur de skapar spelregler som de sedan inte lever efter själva. Klyftorna växer.
Hyresgästföreningen har haft trivselfrämjande aktivitet och Peder pläderar för sin syn på Marie Antoinette. Vi är ett sällskap på tretton personer som står i foajén till Astorias biograf på Nybrogatan.
- Men Peder, är inte det där en översmart analys. Finns det där verkligen i filmen: Är inte det något du vill se i filmen? Tror du att det var Sofia Coppolas intention att göra en politisk allegori? Vad grundar du det på, att hon är dotter till Francis Ford och därför måste göra en motsvarighet till Apocalypse Now?
Försöker jag och tänker samtidigt hur nöjd jag är att jag lyckades matcha mitt innerfoder på min överrock med förbundsordförande Barbros lilla kofta.
- Jaja. Så är det. Det är en uppenbart politisk film.
Fortsätter Peder med en presschefs omisskännliga tvärsäkerhet.
Lite senare på en brunpub i närheten av Norrmalmstorg suckar jag, P-G och Anna synkat åt den konstgjort överdrivna politiseringen av Marie Antoinette och konstaterar att vi ser filmen som en tidlös och universell berättelse om hur det är att leva i en bubbla. Hur svårt det då är att se världen när man är omgiven av pastellfärgade småkakor och rosa solfjädrar. Vad är folkets svält mot en bal på slottet?
Just detta är något som flera kritiker gjort en poäng av: Att filmen har en brist för att den inte skildrar något av vad som hände utanför kungabubblan i Versailles. Hur kan man välja att bara visa hur det ser ut i slottet när det pågår revolution runt hörnet! Har de uppbyggligt och litet uppspelt framfört i sina recensionsspalter. Att det är en av filmens stora begåvningar verkar de liksom inte vilja förstå. Förutom Kerstin Gezelius i DN Kultur. Hon skriver suveränt om filmen och menar apropå det att man dessutom inte behöver få det som hände utanför bubblan berättat. Det vet alla redan (åtminstone vet alla det i DN Kultur-bubblan).
Musiken då? Jo, den är naturligtvis indiekorrekt med Kevin Shields, New Order och Radio Dept. Rosa rokokorock utan revolution.
av André Johansson, kl 18:46
9 Kommentarer:
Så Peder på Hyresgästföreningen menar att Kirsten Dunst i själva verket spelar Göran Persson? Inte minst intressant casting i så fall.
ja du andré. vad vet du om sophia coppolas intentioner? har du inte förstått att vi lever på 2000-talet och att upphovsmannens/kvinnans iintentioner är totalt oviktiga?
säg mig: vad tycker du om bibeln? eller illiaden?
Känns som att man borde citera gamle Walter Benjamin också: Nazismen innebär politikens estetisering etc. Fast det är ju old hat för alla i den gamla juntabubblan.
Jag vet naturligtvis inget om Coppolas intentioner, men tolkar dem inte så politiskt (eller inte den typen av politik i alla fall) som t ex min kollega Peder gjorde. Jag, Anna och P-G såg den inte på det sättet. Det var vår tolkning. Jag har också läst A-kurser på universitetet, varför jag är bekant med begreppet postmodernism. Visst är det spännade att man som betraktare kan tolka fritt? Och kommer undan med det!
Det där med estetisering, jet set junta och nazism var för övrigt en pigg associationslek.
Om någon av Timbrosympatisörerna som tidigare läste denna blogg fortfarande är med är jag rädd att ni kommer att sätta punchen i vrångstrupen. För jag ska nämligen berätta om ett P1-program som igår analyserade kläderna i filmen Marie Antionette (men ni kan vara lugna; ni betalade inte för programmet). Ja, det var fint förstår ni. En förste intendent på på Livrustkammaren berättade febrigt om hur tidstrogna och autentiska kläderna i filmen var. Hon verkade givetvis kunna sin sak, men jag blev förvånad att hon aldrig nämnde att vissa delar av kläderna liksom hade poppats till av Coppola. Det var här jag blev lite osäker. Har jag fattat fel?
De ständiga hänvisningarna till postmodernism och det genuina jetsetjuntahatat luktar för övrigt dåligt skunk.
För övrigt tycker jag P-G är sexig.
Det var inte jag som skrev det ovan, men det spelar inte så stor roll eftersom det lika gära kunde ha varit jag. Även fast jag nog mer skulle beskriva honom som mer söt än sexig.
Åsa Linderborg på Aftonbladet verkar, om ni ursäktar uttrycket, vara lite kort i roten:
http://www.weirdscience.se/index.php?sida=blogg&id=483&kom=show#kom
Skicka en kommentar
<< Home