Ett måndagsexemplar

Jag har hosta och ont i huvudet. Linsen skaver i ögat och jag glömde sätta på mig bälte imorse. Maria nilla-pomadan är slut och jag har upptäckt att min stickade tröja har ett hål vid armbågen.

Det har varit en lång helg och jag borde väl, om jag inte kände mig så eländig och håglös, blogga om när jag och David var på Sturebiografen och såg Ken Loachs ”Frihetens pris” och hur han då höll långa förmaningstal före (på Kjellsons) och efter (på Babs) filmen om hur viktigt det var att vi höll på protestanterna. Oavsett hur Loach valde att skildra dem. Katolikerna gillar vi inte, underströk han och när jag undrade varför svarade han att det behöver inte ens diskuteras. Det är självklart. Lika självklart som att arbetarna i Irland på 20-talet hade fantastiska tweedkostymer, frågar jag. Ja, manschettmasen, lika självklart som det, säger David och fortsätter med en salivsprutande salva som går ut på att om jag publicerar en lika som bär-blogg där han ställs bredvid Tusenbröder-mannen kommer jag att få ånga mig bittert.

Jag borde kanske sedan fortsätta och skriva om när jag och delar av Rodeoredaktionen var på Alejandro González Iñárritus ”Babel” och träffade Leo på Pelikan innan filmen. Hur han satt ensam vid ett stammisbord och åt biff men vid kaffet frågade om han fick göra oss sällskap. Det fick han och väl hos oss började han bikta sig om hur rädd han var för Karin. Hon kommer snart att ha makten att sparka mig, sa han något uppgivet. Det stämmer säkert, försökte jag, men det är nog inte riktigt sant: att det skulle stämma. För enligt nyliberalismens första doktrin får den som betalar sig vara kvar.

Men det där får vara. Jag nöjer mig med att konstatera att räddningen idag var att jag råkade vara inne på min chefs rum samtidigt som hon fick ett återbud till en lunch på KB. Två professorer som sitter i en stipendiejury för forskning om bostadspolitik ska tackas för ett gott samarbete. Förra gången jag var på KB, min enda, var en torsdag och då fick jag och Annina svepa espresson efter maten för att slippa sjunga punschig allsång med Lelle Printer och Peter Dahl. Den här gången var tack och lov ingen av dem där. Det var en trevlig lunch och professorerna var av det mjuka 40-talistslaget. Så som vissa maktmänniskor blir när de landat på toppen och närmar sig pension. En bullerfri ödmjukhet.

Jag har fortfarande ont i huvudet, trasig tröja, skavande lins, glidande byxa, hängande lugg och rethosta. Men det inte längre så farligt eftersom jag nu har röding i magen och fickan full av mjuka KB-minnen.