Att spela sig själv på film

Plötsligt är man tillbaka på Rönnbärsgränd 12 i Skogsbo, Avesta. Det är 80-tal och parabolantenn med Sky sports och Wrestling Mania. Vi, halva P12-laget i fotboll, sitter på heltäckningsmattan framför tjockteven och tittar storögt på André the Giant, Hulk Hogan och Jake the Snake Roberts. Alla vet att det är fejk men låter sig sugas med i skådespelet.

Jag såg nyss the Wrestler. Man kan glömma att filmen delvis handlar om wrestling. Allt snack har ju kretsat kring Mickey Rourke och att filmen kan (ska!) ses som en metafor för hans eget liv. Det är liksom på pricken alltihop: Framgången på 80-talet, missbruket på 90-talet och fattigdomen på 2000-talet. Och visst stämmer det. Autenticitet är så tung och så stark att man misstänker dopning.

Men det finns något litet ovanligt med den förbehållslösa Rourke-hajpen. I vanliga fall brukar man hylla en skådespelare när den porträtterar någon som ligger långt från deras egen person. Hur skådespelaren förvandlas, gärna både fysiskt och psykiskt, och blir till någon helt annan. Här, i Mickey Rourke-fallet, är det mer frågan om att man spelar sig själv. Utan mask och med muskler från den märkliga boxningskarriären reser sig Rourke, ruskar bort ruset, tar klivet i salongen och alla tycker att det är storartat skådespeleri. Och ja, det är nog storartat, men kanske mer rörande. Det ska bli intressant att se hur han porträtterar en, säg, framgångsrik finansman i nästa film.

UPPDATERING: Jag ser att tyska medier kallar den blivande prinsen för Wrestling.