söndag, oktober 14

Slutord i Residence: "När Aalto kom till byn"

En skruvad cirkel är sluten. En gång i tiden skojade jag lite med Kjell Häglund (nyss slutat som redaktionschef  på Residence) att hela Residence prenumerantstock bodde i Hammarby sjöstad. Och kallade honom för Kjell Sjöstad. Sedan tre år bor jag i Hammarby sjöstad. Och i det nya numret av Residence skriver jag slutordet (efter en beställning av Häglund). Om Avesta och Aalto.    

När Aalto kom till byn














 


Jag döptes efter Aaltohuset i Avesta. Fast när jag växte upp på 80-talet sa vi "Blå huset". Bruksarna kallade det för "Blåstället". Men det har aldrig, trots bruksortens tradition av finsk arbetskraftsinvandring, lyckats att acklimatisera sig.

Det finns bara två hus av Alvar Aalto i Sverige. Ett är V-dala nation i Uppsala. Och det andra är denna böljande byggnad i azurblått som står på krönet av en backe och blickar ner på ett sömnigt centrum i Avesta. Han sticker ut, Aalto. Likt Torson i Malmö vrider huskroppen på sig och undrar liksom hur den hamnade där, bland vilt främmande.

Ernst Sundh, en man från trakten, var mannen som förverkligade planerna 1961. Han var storbyggmästare och vän med den finländska stjärnan. I Hedemora ett par mil bort fanns sedan tidigare Svenska Artek som mellan 1946 och 1957 tillverkade arkitektens möbler. Det sägs att Aalto till och med hade planer på att bosätta sig i södra Dalarna.

Men någon rumpmas blev han aldrig. Det fick räcka med ett ritat hus på åtta våningar. Allt var Aalto: Möbler i ljusa träslag mötte besökarna. Och högst upp fanns "elitbostaden" som Sundh själv bodde i: etage, hiss rakt upp i vardagsrummet, hål i golvet med räcke runt. Sånt vi Avestabor bara hade sett på film.

Idag finns endast spår kvar från den tiden. Kontorslokaler gapar tomma. Det påminner om en nedlagd vårdcentral. En plastig fontän (eller är det en kvarglömd kateter?) tittar fram under en trappa och de flesta rum är sedan länge urblåsta på allt vad storslagen arkitektur heter. Byggmästare Sundh gick i konkurs några år efter bygget var klart och fastigheten bytte ägare så många gånger att keramikplattorna snart föll till marken likt blåtonade höstlöv.

Det var det huset jag lärde känna i min barndom. De serverade förvisso friterad banan i Kinarestaurangen på markplan, men annars gick folk mest dit för att uträtta ärenden på Försäkringskassan.

Men Aaltohuset hade inte behövt vara malplacerat. Det hade kunnat bli ett Akropolis, det storslagna centrum som arkitekten ritade på 40-talet och som Sundh ville bygga. Ett fantastiskt förslag: stadshus, studiesalar, hotell, bibliotek, butikslokaler och en teater klädd i koppar. Men det blev inget Akropolis. Kommunen bordlade planerna. Kanske var det lika bra. Frågan är vad vad som skulle husera i den kopparklädda teatern idag. Ett datortek?

Det blåa huset på krönet fick nöja sig med att i ensamt majestät trona över Plushuset, en plåtlada till galleria som snart ska piffas upp med guldmålat tak.

Nej, detta var arkitektur som satte helt andra, mer oväntade avtryck. Avestas första pizzeria låg i Aaltohuset på 70-talet. När min mamma beställde blev hon serverad av den sympatiske servitören André. När jag föddes kom hon att tänka på det där. Jag döptes visserligen inte till Alvar, men väl till André.

Nyligen döptes även huset om till - Sundh center. Och ingen märker längre att Aalto vrider oroligt på sig. Han är sedan länge en bortglömd särling i stålstaden.

1 Kommentarer:

Blogger Pär Eliaeson skrev..

Kreativt av Häglund... ;-]

20/10/12 23:53  

Skicka en kommentar

<< Home