Alvar bor inte här längre

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.


Jag döptes i Aaltohuset i Avesta.

Eller Aaltohuset och Aaltohuset. När jag växte upp i Avesta kallade vi alltid det för Blå huset. Bruksarna sa Blåstället. En gång i tiden hette huset Ernst Sundh, och kallades Sundh center. Kärt barn har många namn. Men är det så kärt?

Aaltohuset i Avesta byggdes av Ernst Sundh under perioden 1957 till1961. Han var storbyggmästare och vän med den finske stjärnarkitekten. Huset ser sådär strömlinjeformat och suveränt ut som bara hus från den tiden kan där det står på krönet av en backe precis där city slutar och skimrar i azurblått.

Huset har åtta våningar. Det rymmer butiker, kontor och lägenheter. Högst upp finns resterna av det som Aalto beskrev som elitbostaden: etage, hiss rakt upp i vardagsrummet, hål i golvet med räcke runt. Den typen.

Det blåa huset i Avesta är ett av de två uppförda hus som Alvar Aalto ritat. Det andra finns i Uppsala, V-dala nationshus. Varför Avesta? Ja, han var glad i Dalarna, den finska arkitekten, formgivaren och professorn. I Hedemora fanns Svenska Artek som mellan 1946 och 1957 tillverkade hans möbler. Under en tid hade han rent av planer på att bosätta sig i södra Dalarna.

I mitten av 60-talet gick emellertid Ernst Sundh i konkurs. Aaltohuset bytte ägare. Inte bara en gång, utan flera. Det blev allt mindre ett Aaltohus och alltmer ett, tja, blått hus. Interiören i kontorslokalerna blåstes ut, elitbostaden styckades upp i tre, de blåa keramikplattorna föll till marken likt höstlöv.


När jag växte upp i Avesta på 80- och 90-talet var det detta hus jag lärde känna. Ett hus där jag åt min första friterade banan med glass (stans Kinarestaurang) och ett ställe där jag dansade min första tryckare (stans diskotek). Jag minns aldrig att det var ett hus man talade om med stolthet. Stolthet, det var stålet, speedwayen och skogen. Aaltohuset var blåstället dit man gick om man var sugen på sötsur sås. Eller om man hade ett ärende till Försäkringskassan.

Vintern 2004 köpte Ernst Sundhs släkting, Stefan Sundh, tillbaka huset för 20 miljoner. Han bor i Sorunda utanför Stockholm, och äger fastigheter i Hässleholm, Skövde, Tibro, Stockholm. Och sedan några år även i Avesta. Jag träffar honom på Kulturhuset i Stockholm. Han är knappt två meter lång, drygt 60-år och glad över att få prata om Aaltohuset. Jag frågar hur kopplingen ser ut till Ernst Sundh.

Stefan Sundh svarar att hans pappa och Ernst var kusiner. Och att Ernst Sundh var storfräsaren i släkten.

”Han byggde ju väldigt mycket hus, inte bara i Sverige. Det här med att åka upp till Avesta som man gjorde ibland på julen och somrar, det var en stor grej. Man åkte förbi Aaltohuset och tittade, och kanske fick man hälsa på hos Ernst och dricka kaffe.”

Vi pratar om ägarbytena och hur de påverkat Aaltohuset. Det är förbluffande lite av originalinteriören som finns kvar. En plastfontän möter en i entrén och allt utom de stora fönstren i trappuppgången är ersatt av en sliten 90-talsstil som man hittar på vilken vårdcentral som helst. Sundh suckar.

”Den stora katastrofala ombyggnaden gjordes på 90-talet, då rev man ur den gamla Aalto-inredningen i kontoren och byggde lokaler för Försäkringskassan och socialförvaltningen. Det var väldigt påkostat.

Inne i kontorslokalerna finns det inget kvar av det som Aalto ritade, och de är inte heller kulturskyddade. Bara vissa saker är det eftersom det är byggnadsminnesförklarat.”

Stefan Sundh var bekymrad. Det var inte längre något hus som man åkte på söndagsutflykt till. Med hjälp av arkitekten Anders Bexelius, som även ansvarar för V-dala nation i Uppsala, började de återskapa det som gick att rädda. De hittade en ett gäng keramikplattor i källaren och började lappa ihop fasaden.

”Vi kontaktade Arabia i Finland. De hade kvar formerna och färgnumren. Vi beställde 700, 800 till som vi kunde använda. Sedan satte vi satte igång med alla plattor som var skadade och vi bytte även alla fogar. Sedan dess har inga plattor ramlat ner.”

Därefter började de återskapa etagelägenheten. Den lägenhet som Ernst Sundh och hans fru bodde i på 60-talet när huset var nybyggt.

”När vi rev lägenheten, då kom det fram alltihop! Det enda riktigt stora vi behövde göra var det där hålet. Men hjälp av gamla foton kunde vi se hur tjockt räcket som gick runt hålet var genom att jämföra med människor på fotografiet som höll i det.”

Vad är dina planer för Aaltohuset?

”Planerna just nu är att hålla det i skick. Det finns tunga underhållsinsatser som behöver göras, men jag tror inte att man kan återskapa så väldigt mycket mer. Några dörrar kan vi återställa, men mer Aalto-miljö kan vi inte skapa.”

”Jo förresten, en sak till, jag ska ta ner Aaltoskylten.”

Det stod Ernst Sundh på huset från början?

”Det gjorde det. Nu står det Aaltohuset. Huset heter Sundh center i folkmun, och har alltid hetat det. Att ha en skylt på Aaltohuset är som att sätta en skylt på kyrkan det står: 'Kyrkan'. Titta, här har vi världens finaste Aaltohus! Vad är det för trams. Det är larvigt.”

När jag växte upp sa vi alltid Blå huset.

”Men i generationen före dig sa man Sundh center. Och nu tycker jag att det här Blå huset är ett jävla fult ord. Blåstället har jag hört också.”

Hur var din bild av Alltohuset när du besökte det som liten jämfört med hur man ser på det idag? Hur har husets roll i Avesta förändrats?

”Jag tror inte riktigt Avestaborna förstår hur stort det här är. På den tiden när jag växte upp var det mer att: Oj, Ernst Sundh, den stora byggmästaren och här är hans stora hus. Sedan försvann ju Ernst Sundh och då stod bara Aaltohuset kvar. Och då har man kanske inte riktig klart för sig att det här är ett hus som är ritat av Alvar Aalto. I varenda bok om det han ritat står det här huset med. Det beskrivs inte som hans mest betydelsefulla verk, men det beskrivs som ett verk som är viktigt. Men det har ju inte Avestaborna koll på. Går man nere på gågatan och frågar folk på gågatan säger de: det är ful färg däruppe. Det är fult. Det är vad jag tror. Där har man en pedagogisk uppgift att få huset på kartan igen för att det ska ha en roll att fylla.”

Det låter som två helt olika hus?

”Ja, när Ernst ägde huset var det ett ritkontor och i entréerna stor det Aalto-soffor. På väggarna var det samma karaktär som på utsidan. Det var en väldigt annorlunda miljö. Det måste ha tett sig mycket mer imponerande på den tiden. När du växte upp var det ju bara skit alltihopa. Då förstörde man allt. Sedan var ju 70-talet ett årtionde som man gjorde mycket fult, v-jeans och allt möjligt konstigt.”

Jag ringer upp Per-Erik Pettersson, pensionerad rektor och stadsguide i Avesta. Han har hållit i guider i många år och de utgår alltid från Aaltohuset. Man märker att Aalto har en särskild plats i hans hjärta. Han är imponerad av vad Stefan Sundh har gjort sedan 2004. Utan honom hade vi till exempel inte fått se hur paradvåningen en gång såg ut, menar Per-Erik Pettersson.

Men han håller inte med om att Avesta inte förstår sig på husets historia. Intresset från Avestaborna är enligt honom stort. Många kan grunderna och vet att huset är arkitektoniskt unikt i Sverige. Det är hans erfarenheter från stadsguiderna i Avesta.

Men gäller det verkligen de unga i Avesta också?

Nej, säger Per-Erik Pettersson, där behövs det mer arbete.

Stefan Sundh har nyligen även köpt Avestas galleria, Plushuset. En plåtklädd köplada i andra ändan av centrum. Sundh berättar att tanken är att Aaltohuset ska trona uppe på sin höjd och liksom se ner på Plus-huset. Att de ska, som han säger, titta på varandra, hjälpa upp varandra.

Vi kommer in på hyresgäster. Ett historiskt hus utan intressanta verksamheter blir ju ganska tomt. Jag frågar Sundh och Pettersson om inte biblioteket borde finnas där. Då får man både kultur och offentlighet på samma gång.

De håller med, men menar att det dessvärre inte är särskilt realistiskt. Kommunen har beslutat att dess verksamheter ska bedrivas i fastigheter som den själv äger. Sundh skulle gärna se Avesta tidning och byggnadsnämnden i huset.

Idag finns det på markplan en kinarestaurang, ett gym, ungdomsmottagningen, en frisör och salong för fotvård. Kanske inte de sexigaste ställena i stan.

Jag frågar Stefan Sundh om inte kommunen har ett ansvar.

”Ja, de visar ju noll ansvar där. Jag tycker att de borde bidra på ett annat sätt än vad de gjort. När socialförvaltningen och Försäkringskassan flyttade försvann hyresinkomster på ett par miljoner. Hade det varit en liten fastighetsägare med stor belåning hade det ju varit katastrof. Då tyckte jag det var ganska dålig stil. ”


När man pratar om Aaltohuset är det omöjligt att runda Akropolis, det centrum som Aalto ritade på 40-talet och som Ernst Sundh ville bygga. Ett på på många sätt fantastiskt förslag: stadshus, studiesalar, hotell, bibliotek, butikslokaler och en teater klädd i koppar som hängde ihop i en och samma snedvinklade huskropp. Enligt Ernst Sundhs kalkyler skulle det kosta tre miljoner att uppföra om han fick hålla i hammaren. Stefan Sundh skräder inte orden.

”Det måste ha varit det största strategiska misstaget som Avesta någonsin har gjort. Hade det blivit så hade det blivit oerhört. Man hade byggt en stad i Alvar Aaltos anda. Det hade varit magiskt. Men så blev det inte. Det kommer aldrig att bli. Det var då man hade chansen.

Små kommuner har ju inte alltid de bästa politikerna. Alla är inte stjärnor. Så var det säkert på 40-talet också. De blev väl skraja.”

Per-Erik Pettersson är inne på samma spår och bläddrar i ett gammal nummer av ”Aalto” från 2006, tidningen som Alvar Aalto-sällskapet ger ut medan vi pratar. Rubriken på artikeln han refererar till är: ”En vild finne i ett mesigt Sverige”. Den handlar om hur Avesta inte var redo när världsstjärnan från Finland dundrade in med sitt storslagna centrumförslag. Per-Erik Pettersson håller med.

”Aalto låg ett par decennium före Avesta i synen på staden. Man var inte mogen för hans harmoniska helhetssyn.”

Björn Wiman, kulturchef på Dagens nyheter, var även han inne på samma spår i somras (2011-06-12). Han menade, i en kolumn på DN:s kultursida, att man valt en korvgubbe i plast på torget istället för att uppföra Akropolis. Budskapet var klart som korvspad: bruksarna förstår sig inte på arkitektur, de kommer alltid att välja korvfigurer framför kvalitetshus. Som om Avesta önskade att de hade ett Ajvar Aalto-hus istället.

Men man kan fråga sig, precis som Wiman, Pettersson och Sundh, varför man inte genomförde förslaget?

Först måste man konstatera att frågan är mer komplex. Drygt tio år tidigare hade till exempel Avesta byggt ett nytt stadshus där Akropolis skulle ligga. Det skulle man tvingas att riva om Aaltos förslag hade antagits. Kapitalförstöringen hade varit kopiös. Och man kan, kanske något cyniskt, undra vad som skulle husera i den kopparklädda teatern idag? Ett datortek? Försäkringskassan?

Och frågan är också om detta skulle vara något specifikt för Avesta. Masen är säkerligen lite mer försiktigt imponerad av en världsstjärna från Finland än, säg, en kulturborgare från Stockholm. Det tror jag gällde både då och idag. Men visst är det kittlande att försöka göra en kontrafaktisk historieskrivning. Det vore något för Aaltohuset att titta ner på, ett alldeles eget Akropolis. I Aaltohusets konferensrum finns idag en oljemålning på hur det skulle kunna ha sett ut. Det ter sig onekligen lockande. Men ju mer man studerar förslaget desto mer undrar man vilket demografiskt underlag det egentligen fanns för de storslagna planerna för bruksorten Avesta.


Men hur kärt är då det hus som faktiskt byggdes? Tja, sådär, skulle jag säga. Det har tydligt tappat sin forna glans. Bilden som Stefan Sundh tecknar från husets första år känns idag avlägsna. Och jag har svårt att se någon stor ljusning de närmaste åren. Stefan Sundh har visserligen gett huset en nödvändig upprustning de senaste åren, men mycket av Aaltos ande har försvunnit.

Har kanske Avesta aldrig varit mogen för Aalto? Jo, det tror jag absolut att de har varit. Och fortfarande är. Det handlar om hur man behandlar huset. Det måste vara innehållsmässigt intressant även för de nya generationerna som ska lära känna Aalto genom ett av hans två byggnader i Sverige.

När man idag besöker huset måste man vara arkitekt för att hitta Aalto-spår bland interiören. Det förbluffande hur lite man har sparat. En hissdörr, ett tappert försök att återställa etagebostaden. Annars: som vilken dussinkåk som helst. Ett hoplappat tomt skal av azurblå keramik fungerar fint som fond, men som levande landmärke blir det märkbart medelmåttigt. Eller som en arkitekt från orten sa till mig: "Det är ett fantastiskt kärl som det borde få koka i igen."

Hur det gick till när jag döptes i Aaltohuset? Avestas första pizzeria huserade i Aaltohuset på 70-talet. När min mamma besökte pizzerian blev hon serverad av en servitör vid namn André. När jag senare föddes kom hon att tänka på pizzerian i Aaltohuset och den sympatiska servitören. Jag döptes till André.

Och snart ska alltså Aaltohuset döpas om till Sundh center. Alvar has left the building.