En Sverigevän på Södra teatern
Foto från Jens
Det ska mycket till för att jag ska gå på konsert numera. Jag är inte så intresserad längre. Jag säger som Torsten Flink: jag har tusen popkonserter i kroppen, jag behöver inget mer. Men igår lurade Jens och Stina med mig och Karin till Södra teatern och Lloyd Cole. Det började dåligt med ett sanslöst sövande danskt band som spelade fem likadana låtar utan melodi. Men sedan blev det fantastiskt fint när Cole kom in med en gitarr och lite halsont. Han har det som Morrissey saknar. Han har åldrats med värdighet.
Han drar därför inga kids och publiken bestod av par i 40-årsåldern. Tunna bankbenor istället för tjocka popluggar. Lloyd Cole är poppubliken i storstadens svar på John Fogerty. En Sverigevän som alltid kommer att spela Perfect skin som extranummer för exakt samma publik varje år.
Igår plockade Lloyd Cole låter från från hela katalogen. Det var Rattlesnakes, Are you ready to be Heartbroken, Like lovers do, Unhappy song, Perfect skin, Music in a foreign language. Sammanlagt snackar vi cirka 30 låtar. Bäst var Butterfly från skivan Don´t get weird on me babe. Inte lika mäktig orkestrering som i liveklippet ovan men med betydligt bättre röst.
av André Johansson, kl 10:55
4 Kommentarer:
Har du tänkt på att han på Jens bild är väldigt lik dig som du kommer att se ut om femton år?
Det är kanske en ledtråd.
Nej, men lite likt med hakan (håkan!) kanske. Jag skulle vilja ha hans hår.
Jag gav ett usb-minne till P-G innehållande sex Lloyd Cole-skivor när vi var på konferens på Hasseludden (P-G var den enda som inte hade sådan där japansk morgonrock på sig under konferensen). Han blev förtjust och såg Cole igår på Katalin i Uppsala. Så här mejlade han nyss:
Går det att låta bli att älska denne man? När han kliver upp på scenen med ett nästan blygt leende, i säckiga chinos, slitna jogginskor och en lite skrynklig kortärmad skjorta, förtjusas man direkt. Man får intrycket av att han egentligen inte rikigt är bekväm med att stå på scenen, men att han drivs dit. När han slår första ackordet är intrycket av att vara lite bortkommen bortblåst, och han går i sin egna lilla bubbla. Man slås av hans fantastiska melodikänsla och hur oerhört musikalisk han är. Varje låt inleds med några sekunders trevande, ett lite spänt sökande efter en rytm och en känsla på gitarren. När han hittar det rätta anslaget ler han lite belåtet.
Han river av en rad små pärlor, och det går inte att värja sig.
Jag blir avundsjuk. Jag avstod konserten eftersom jag var på hans senaste på Södran, där han stod framför en laptop i tio minuter varpå jag teaterviskade till min konsertkamrat Anders: Han kanske betalar räkningarna.
Skicka en kommentar
<< Home