Woody Allen ska hålla sig på Ma(nha)ttan

Redan när trailern för Woody Allens nya film "Vicky Cristina Barcelona" kom anade man oråd. Gubbsjukt trams. Sedan kom en enad kritikerkår och menade att: det här är bra grejer. Nu är Woody tillbaka igen. Som i gamla fornstora dagar! Och ännu en gång gjorde man misstaget och tro att: ja, vem vet, de kanske har rätt den här gången. Möjligen har dessa hopplösa nostalgiker till filmkritiker gjort sin första rimliga Woody Allen-bedömning på tio år. Och så gick man på lunchföreställningen av "Vicky Cristina Barcelona" på biograf Sture.

Men nej, det var precis lika meningslöst som trailern antydde. Filmen kan omöjligen vara värd mer än stark tvåa. Ett par oneliners räcker inte. Sensmoralen i filmen, att kärlek är hopplöst, illustreras med två klichéer: Samtidsblank borgerlig tvåsamhet och passionerad bohemisk tresamhet. Man skrattar inte och man får ingen ny insikt. Hans förra mediokra moralitet, "Cassandra's Dream", håller rent av högre klass än detta. Barcelonas borgmästare skrattar dock garanterat hela ramblan till turistbyrån. Vi snackar skamlös produktplacering av en stad. Woody Allen borde inte få lämna Manhattan.