Revolutionary road - filmen (nästan) lika bra som boken
Snart går filmen Revolutionary road upp i Sverige och för er som gillade boken och undrar om filmen gör den rättvisa kan jag ge ett lugnande besked. Sam Mendes filmatisering är bokstavligt lojal mot Richard Yates roman från 1961. Och eftersom boken är briljant blir även filmen fantastisk. Bäst skildrar Kate Winslet hemmafrun April Wheeler. Ett magiskt porträtt av den deprimerade frun i förorten.
Kopplingen till January Jones karaktär Betty Draper i Mad Men är slående: Samma strålande skådespeleri och samma suburbia. Samma hemmafrushelvete och samma tilltagande frånvaro av liv.
av André Johansson, kl 10:42
10 Kommentarer:
Kan inte hålla mig ifrån att komma med några invändningar.
Har ni läst boken finns det ingen anledning till att gå och se filmen. Som jag ser det, lyckas inte filmen förmedla något av det som utgör bokens genialitet.
I boken för de olika karaktärerna mer eller mindre en ständig inre monolog, något som helt går förlorat i filmen. Vissa skådespelare kan konsten att via sitt skådespeleri förmedla stämningsläget de inre monologerna skapar. Dock tycker jag inte att varken Winslet eller DiCaprio klarar av detta.
Sedan saknar jag några av bokens bättre händelser tex. en där huvudpersonen vaknar bakfull till ljudet av att frun klipper gräset eller när han lägger anlägger några trappsteg till huset och skäller ut sina barn.
Kopplingen till (den betydligt bättre dramaproduktionen) Mad Men är som du skriver uppenbar, även om boken och Revolutionary Rd utspelar sig 10 år tidigare dvs. i början av 50-talet. Möbler, mode, språk och så vidare är således helt annorlunda i de båda dramatiseringarna.
Betyg:
Boken 5/5
Filmen 3/5
Intressant. Jag tänkte precis som du i början: Det finns inget mervärde i filmen. Men den andra halvan av filmen tyckte jag förmedlade en känsla som till och med var starkare än boken. Och det var bara Kate Winslets förtjänst.
Den inre monologen är precis som du säger speciell i boken. Kanske hade det kunnat lagts till men jag upplevde att man förstod väldigt mycket av den frustration och leda och hat som fanns där mellan scenerna.
Men hemmafruhelvetet är detsamma! Och det var min poäng.
Med lite närmare eftertanke håller jag dock med om att boken är lite bättre. Jag landar nog till slut i att filmen får en fyra och boken en femma.
Jag vacklar mellan fyra och femma för filmen - men det lutar helt klart mest åt det senare. Visst, det är inte precis exakt som boken - men för ovanlighetens skull precis vad jag hade tänkt mig. Kate Winslets styrka både i handlingskraften som ska ta dem ur förortsångesten, och senare i desperationen, är MAGNIFIK!
... och då måste jag fråga den viktigaste frågan: blårandig pyjamas på Leo?
>>Emma, Exakt, Winslet!
>>DJ, Inte vad jag minns. Den blårandiga kanske var mer vanlig på femtiotalet än på sextiotalet?
Den blårandiga pyjamasen byttes mot ett manligt Moneybrother-linne på 60-talet. Det syns tydligt på bilden.
Funderar på att skriva en white trash-version av Revolutionary Road där jag och min flickvän sitter i en hyresrättslägenhet (utan besittningsskydd!) på Hägerstensåsen och under den polerade ytan bubblar en frustration över de socialbidragstagare till grannar som plötsligt svept in i krisens kölvatten som rastar skällande bestar till hundar (utan att plocka upp bajset efter sig!) där vi förut lugnt kunde klappa en spinnande katt eller bli vän med ett rådjur. Övertygade om att vi vill ha ut mer av livet än så kommer vi att flytta därifrån (när hyreskontraktet utan besittningsskydd går ut).
Skriv den!
Och fortsätta använda begreppet besittningsskydd. Förbannat fint ord.
Tycker filmen var lysande, så även boken. Tänkte också på det där med den inre monologen men jag tycker det fungerar ändå. Vad gäller gräsklippningen och bakfyllan så är väl det med i filmen?
Fler som saknar scener med barnen: http://www.expressen.se/kultur/1.1446660/richard-yates
Skicka en kommentar
<< Home