Backhand by Karl Olandersson

Det darrar i luften. Saida, en dam i 80-årsåldern, sitter vid scenkanten. Det gör hon alltid. Hon har inte missat en spelning på 10 år. Snart ska Stardust spelas för henne. Det är liksom Saidas signum, Stardust.

Men först ska en äldre man från Faschings styrelse, med rumpmasbörd, presentera kvällens jazzakt: Karl Olandersson playing standards.

Senast jag såg Karl spelade han en fanfar för mig i Hedemora sporthall. Jag hade väl vunnit pojkar 15 i Folkaremästerskapen och jag stod där lång och styltig på pallen samtidigt som Karl fick avbryta ett skiljeset mot, säg, Mattias Kokkonen från Långshyttan i en semifinal i pojkar 11 för att blåsa min segersalut. Han var som en liten maskot då, Karl. Liten, pigg och med en kisande koncentration när han försökte låsa fast sina motståndare från Långshyttan i backhanddiagonalen.

Samma slags kisande koncentration har han nu, 20 år senare, när han spelar en sinnlig Stardust för Saida. Men de vita Stiga-skorna är nu utbyta mot ett par vita lackskor. Och hans register som trumpetare är betydligt bredare än som bordtennisspelare. Det duger liksom inte att kisa koncentrerat och låsa fast någon i diagonalen om man ska imponera på Saida. Eller på Alice Babs. Hon sitter i publiken och när hon på darrande ben plötsligt greppar mikrofonen och jammar med Karl, ja, då småvibrerar Fasching. Innan Alice glädjestrålande leds tillbaka till sitt bord berömmer hon Karl för de imponerande improvisationerna.



I pausen får mitt sällskap, pingisproggaren, en skiva signerad av Karl: Backhand by Karl Olandersson. Och jag springer på en annan pingisspelare med Hedemora-bakgrund: Sofia Westholm. Regerande svensk mästare i lag och med imponerande improvisationer i forehanddiagonalen.