Lågkonjunkturens snåla vind sveper över Stockholm

Jag vet inte riktigt vad det var jag såg på lunchen idag, men det kan ha varit tre revisorer från Ernst & Young som plundrade ett konkursbo. Plundra är kanske att ta i, men de tre männen stod i alla fall mitt emot Ernst & Youngs huvudkontor och slet ner orangea klisterlappar som det stod konkursutförsäljning på samtidigt som deras dyra överrockar fladdrade i den snåla lågkonjunkturvinden.

En Sverigevän på Södra teatern

Foto från Jens

Det ska mycket till för att jag ska gå på konsert numera. Jag är inte så intresserad längre. Jag säger som Torsten Flink: jag har tusen popkonserter i kroppen, jag behöver inget mer. Men igår lurade Jens och Stina med mig och Karin till Södra teatern och Lloyd Cole. Det började dåligt med ett sanslöst sövande danskt band som spelade fem likadana låtar utan melodi. Men sedan blev det fantastiskt fint när Cole kom in med en gitarr och lite halsont. Han har det som Morrissey saknar. Han har åldrats med värdighet.

Han drar därför inga kids och publiken bestod av par i 40-årsåldern. Tunna bankbenor istället för tjocka popluggar. Lloyd Cole är poppubliken i storstadens svar på John Fogerty. En Sverigevän som alltid kommer att spela Perfect skin som extranummer för exakt samma publik varje år.



Igår plockade Lloyd Cole låter från från hela katalogen. Det var Rattlesnakes, Are you ready to be Heartbroken, Like lovers do, Unhappy song, Perfect skin, Music in a foreign language. Sammanlagt snackar vi cirka 30 låtar. Bäst var Butterfly från skivan Don´t get weird on me babe. Inte lika mäktig orkestrering som i liveklippet ovan men med betydligt bättre röst.

Nattväktarhumor

Nattväktarbloggaren har monokelmoral, gillar hårdrock och tycker att en muffin ska kunna stå på egna ben. Där, i den lilla världen, bor den ofrivilliga nattväktarhumorn och arbetarklassen har aldrig luktat så illa som när hårdrockare sniffar efter sossedissar.

Hyresgästföreningen i topp

Då var säsongen över för Hyresgästföreningens korplag i fotboll. FZ Ztambyte har precis som förra året hållit till i företagskorpen division två södra och igår spelade vi sista matchen på en elupplyst grusplan i Älvsjö. Det är där korpen bor. På elupplysta grusplaner runt om i Sverige slår en lokalvårdare från Reneriet United en hörna som en förhandlare på Hyresgästföreningen nickar bort. Bredvid planen värmer en webbreporter från Svenska dagbladet upp. Samtidigt slår en reporter på Hem & Hyra en inspark (det finns inga inkast i korpens sjumannafotboll, bara insparkar) som touchar en mellanchef på Reneriet och överraskar målvaken, en löneadimistratör, och går i mål.

FC Ztambyte sopar banan med Reneriet. Eller det är en väldigt jämn match, men vi vinner matchen med 3-2. Det var precis vad som krävdes för att vi nästa år ska göra bilförsäljarna från Audi AIK sällskap till företagskorpens högsta serie, division ett. Se där vad man kan göra med ett tydligt spelsystem: Systematiserat, ständigt i utveckling och med tydligt skydd mot degradering vid spelarbrist. Det rör sig som ni märker om ett slags bruksvärdesinspirerat spelsystem.

FLM

Märkligt nog har jag inte berättat att nya FLM finns i butik. Det är väl heller inget jag har haft som regel att informera om. Herregud, man vill ju inte vara som när DN kultur i flera års tid aviserade att: nu har ett nytt nummer av tidnigen SEX kommit - och det är lika bra som det förra!

Men den här gången har jag en text med i FLM. Det är intervjun med Ingvar Carlsson. Hur han ser tillbaka på tiden då Jan Troell sarkastiskt titulerade en film Sagolandet och lät Ingvar Carlson sitta i en solstol och försvara den tilltagande frånvaron av liv i Sossesverige.

Taximanchetter

Jag missade att köpa manchettknappar i Japan. Det var egentligen det enda jag behövde. Istället kom jag hem med japansk tweed, kamera, koftor, strumpor, slipsar, halsdukar, mössor, skor, klockor, kattbussar och en liten skvätt Umeshu.

Men igår publicerade Jens en serie taxiskyltar från Tokyo och då vaknade manchettmasen i mig. Jag tror till exempel att den gula skulle passa perfekt till mörkbrun sammetskavaj.

Kreab-konsult eller Stureplanscenter

Idag fick mejl från en kollega. Han tillhör Hyresgästföreningens högerfalang (folkpartister får nog betraktas som höger numera) och berättade att en representant på Fastighetsägarna trodde att jag var från Stureplanscentern eller Kreab när vi hade setts i Almedalen. Jag vet inte vad som är värst. Men jag gillar det fastighetsägarna ser.

Woody Allen ska hålla sig på Ma(nha)ttan

Redan när trailern för Woody Allens nya film "Vicky Cristina Barcelona" kom anade man oråd. Gubbsjukt trams. Sedan kom en enad kritikerkår och menade att: det här är bra grejer. Nu är Woody tillbaka igen. Som i gamla fornstora dagar! Och ännu en gång gjorde man misstaget och tro att: ja, vem vet, de kanske har rätt den här gången. Möjligen har dessa hopplösa nostalgiker till filmkritiker gjort sin första rimliga Woody Allen-bedömning på tio år. Och så gick man på lunchföreställningen av "Vicky Cristina Barcelona" på biograf Sture.

Men nej, det var precis lika meningslöst som trailern antydde. Filmen kan omöjligen vara värd mer än stark tvåa. Ett par oneliners räcker inte. Sensmoralen i filmen, att kärlek är hopplöst, illustreras med två klichéer: Samtidsblank borgerlig tvåsamhet och passionerad bohemisk tresamhet. Man skrattar inte och man får ingen ny insikt. Hans förra mediokra moralitet, "Cassandra's Dream", håller rent av högre klass än detta. Barcelonas borgmästare skrattar dock garanterat hela ramblan till turistbyrån. Vi snackar skamlös produktplacering av en stad. Woody Allen borde inte få lämna Manhattan.

Uppgraderad till business class

Vi ligger inte längre kvar på hotellrummet i Shinjuku. Vi har åkt hem. Och som vi har åkt hem. Efter att ha David berättat om hur hans föräldrar missat incheckningen med fyra minuter och fått köpa ny biljett hem för 11 000 kronor per skalle hade vi en tidsmarginal som ett pensionärspar på väg till finlandsfärja. Väl i Nagoya tänkte vi därför lyxa till det litet och ta taxi sista biten. En värdig avslutning på en fantastisk vecka i Tokyo, tänkte vi och hoppade godtroget in i en taxi. Efter lite dividerande var vi överens med chauffören om att vi skulle till flygplatsen. Här började problemen.

Taxichauförren körde oss till fel flygplats. Kommunikationsproblem. Vi var lost in translation. Only domestic, sa den leende japanska värdinnan när vi kommit fram och innan hon hunnit säga sumimasen satt vi en ny taxi till den andra sidan av Nagoya. Jo, vi skulle hinna, det försäkrade sig den nya taxichauffören oss. Resan tar bara en timme. Men då visste han inte han vad som väntade bakom tredje vägtullen.

Trafikstockning. Fyra filer fullständigt igenomproppade av bilar. Taximannen kliade sig hårt i huvudet och suckade. Jens pomada började rinna ner i pannan och jag hade gett upp. Vi skulle inte hinna. Planet skulle lyfta om lite drygt en timme och vi var tre mil från flygplatsen och fast i morgontrafiken. Jag tog fram poden och försökte förlora mig i ett avsnitt av den fantastiska teveserien Weeds samtidigt som Jens offrade en Mujistrumpa för att stoppa pomadafloden i pannan.

Plötsligt lossnade det. Vi är framme en timme innan planet ska lyfta. Vi trotsar koden och ger taxichauffören ett par tusen yen i dricks och springer mot Finnair. Vi är de sista som checkar in. Det är nu belöningen kommer. Vi är ju trots allt i kanske världens artigaste land.


Sorry, we have to upgrade you to business class. Sumimasen. Den leende japanska kvinnan vid inceckningen ber tusen gånger om ursäkt för att våra biljetter uppgraderats till business class. Vi accepterar ursäkten och sätter oss framför en trerättersmeny och champagne. Efter fyra glas bubbel trycker vi på sovknappen och stolen förvandlas till en två meter lång säng. När vi vaknar till är vi hemma.

Ängslig 30-plussare med sneakers

Efter en veckas tjat gav jag upp. Jag köpte sista kvällen i Tokyo ett par New Balance-sneakers. Ja, jag vet, vad ska jag med dem till. De passar ju inte alls till gråa Götrich-byxor. Men nu är de köpta och det enda jag kan trösta mig med är att Jens och den japanska ekonomin är glada. Och så känns det naturligtvis lite uppiggande att bryta mot den senaste tidens hipsterkod i Stockholm där alla skor ska vara eller se ut som en Church-sko. Det är tydligen ängsligt att köpa designsneakers i Tokyo men avslappnat att köpa årgångschurch i New York.

Disney Land after dark

Mas, Disney Land, Tokyo

Innan Helikopterruset han lägga sig tog vi taxi till Disney Land. Duktigt leksugna åt vi halloweenmeny bland pirater, såg 3D-film och åkte en briljant berochdalbana. Vi var de enda besökarna som inte hade Musse Pigg-öron.


Jag, Yuki och David på marsch till bergochdalbana

Blade runner i tokyo

Helicopter over Tokyo from Jens Eriksson on Vimeo.

Jag kom att tänka på Blade runner igen. Nu var en liten vinkorksstol i Gustafsberg utbytt mot helikopter över Tokyo. Blade runner-referensen är kanske inte helt klockren, även om det åks helikopter i filmen i en stad som med fantasi skulle kunna vara Tokyo. Men det var oavsett sagolikt att i 20 minuter flyga över världens kanske största smyckeskrin.

Klo som ett indiepophandslag

Det enda jag kom hem med var ett litet lila djur som jag tror är inspirerad av äggplantan. Man ska ha det i nyckelknippan eller hängande på mobiltelefonen. Jag skyller på klon som ska plocka djuren. Det hade samma spänst som ett genomsnittligt indiepophandslag.

Damma av traverskörkortet

Som säkert alla vet har jag ett traverskörkort i plånboken. Det är från somrarna på bruket när jag gick under namnet glasmästaren (råkade köra ett rullband med 30 ton stål in den plexiglaskur som jag själv satt och spakade i). Jag tror det kan komma väl till pass när jag imorgon ska växla in 1000 yen till mynt och gå in i spelhallsdjungeln i Shinjuko. Där är planen, kort och gott, att vinna det djur som bibliotikarie Lars poserar bredvid på bilden ovan (han var här och hälsade på Jens för ett par år sedan). Om inte den stora björnen tror jag att spakskillsen kan komma att resultera i åtminstone en dansade björn i rosa spökdräkt. Kawaii!

Pingpong i Tokyo Dome

André plays pingpong. from Jens Eriksson on Vimeo.

Sist jag spelade pingis mot en robot var i Södra skolan i Krylbo. Då var det 1985 och formen skulle slipas inför Mockfjärdspoolen. Idag när jag, Jens och David var på baseball för att se Giants mot Dragons i Tokyo Dome, testade jag igen. Det var i en fantastisk spelhall och jag slog naturligtvis highscore med 59 poäng (det tidigare rekordet var 55).

Som ni kan se på filmen har jag en lite spänd och ryckig spelstil. Man var väl lite ringrostig men framför allt var det en hård sidoöverskruv långt ut i forehandhörnet som jag inte kände från Krylbo och som fick mig upp på tårna.

En stockholmsjävel i tokyo

Sanningen är att när en stockholmare (eller ja, en stockholmare med bred landsortsdialekt) är i Tokyo sitter han på ett hotellrum med ryggen mot skyline och bloggar. I knät har han en mac och på överkroppen en polo-piké. Det är inte särskit snyggt, men sant.

Söndagsfin i tokyo

Strax innan jag satte mig på planet till Japan fick jag ett sms från David. Där uppmanades jag gå på ett museum om dagen. Minst. Nu har det gått snart två dagar och jag tycker nog att jag konsumerat en del kultur, men något museum har det inte blivit. Men jag har shoppat en del. Tokyo har ju en alldeles egen shoppingkultur. Framför allt har jag hittat den tweedkavaj jag länge letat efter. Det är samma slags gråa fiskbensmönstrade sak som morfar alltid bar. Åtminstone när det var kallt. Och när man skulle vara söndagsfin. Då åkte den gråa fiskbensmönstrade saken på och man tänkte att det var synd att gårdagens åtta rätt på stryktipset inte var tretton. Det hade ju varit förbannat trevligt och få se Manchester C mot Manchester U. På plats. I bästa söndagsrocken.

Jag och Jens i Japan

Nu drar jag och Jens till Japan. Medan ni väntar på en bloggpost på plats i Tokyo (och kanske även Kyoto) kan ni kolla på filmen från förra gången Jens var där. Jag har dock fortfarande inte förlåtit honom för att jag inte var med i filmen.