torsdag, september 27

bakom foliefönstren



Jag har ljugit om mina grannar. Alla är inte revisorer på Ernst & Young. Jag har redan berättat om Gustavsson, vänsterbacken, men det finns fler som bryter mot Kungsholmsnormen. Idag när jag var på väg ner i tvättstugan fick jag fick jag veta mer om de som håller till på bottenvåningen. De har folietapetserade fönster, så det har varit svårt att se vad det är för några som bor där. Men idag fick jag alltså syn på dem. Eller ja, jag såg dem kanske inte riktigt, men jag fick, kan man säga, en skymt. Det är flera som bor bakom foliet, det har jag förstått sedan länge, och om alla är av samma sort vet jag inte. Men någon av dem hade idag ställt två bakplåtar med nymålade tennsoldater på torkning utanför fönstret.

Hörde du det, David, jag har tennsoldatshistoriker i huset.

tisdag, september 25

En turkos svarttaxi i Hubbas-land



- Fan vad konstigt, varje morgon träffar jag Mattias och nu sitter jag här och tittar på dig och ni är ju lika. Men du är renrakad och ser ut som en som en pojke. Han som en skäggig karl. Men ni har karrrdigan på er båda två. Det gillar ni, karrrdigan. Den två meter långa och 125 kilo tunga raggaren Pekka granskar mig. Han har runda glasögon och skinnjacka med tryck: I love rock´n´roll. Vi sitter i en turkos raggarbil. Impala.

- Ja, tänk vad lite skägg kan göra. Vad är det för musik ni spelar?

- Eddie, har du inte hört Eddie Meduza?

- Jo, det har jag väl, men det var ett tag sedan. Kräk, en kille från min gamla högstadieklass spelade Eddie Meduza ibland, men det var ju ett tag sedan jag gick i årskurs åtta i Åvestadalsskolan. Ja, han hette ju egentligen Krigh, men du vet hur det är i Avesta: alla har smeknamn. Gustavsson blev Gurk. Han med cowboyjackan som luktade konstigt blev lukta gott-indianen. Hon med den sneda foten i rullstol fick heta sillöga. Den korta och söta tjejen med pentat hår som hade en lång tjejkompis med dålig hållning fick naturligtvis heta Drömfåret och Puckli (med dubbla "L"). Du, till exempel, du heter väl inte Pekka?

- Jaså, det gör du, är du från Finland kanske?

- Krylbo, jag förstår.

Jag och min bror Mattias blir serverade öl i baksätet och snart är vi framme i Östanbyn. Det lyser hos grannen, Hubbas. Vi betalar 100 kronor som tack för skjutsen. På väg uppför backen till det röda huset hoppar en skuggfigur fram från buskarna och tar tag i mina skinkor och lyfter upp mig samtidigt som han undrar vad jag gör här. Det är en annan granne, Mackan, som vill ha efterfest men vi fintar bort honom och snart sitter vi köket och dricker kaffe.

fredag, september 21

Grannen Gustavsson



Vi behövde ta en poäng i sista matchen mot Arena (inte tidningen) igår för att hålla oss kvar i företagskorpen, divison två södra. Utan avbytare och i det gula ljuset från två strålkastare kämpade vi in kvitteringsmålet fem minuter före slutet på en grusplan i Älvsjö. Vi fick hörna och fastighetsskötare Backe prickade förhandlare Elmgrens huvud och plötsligt hade vi 3-3 mot serieledarna. Vår gästarbetande kines i målet (han pratar varken svenska eller engelska, och vi ingen mandarin, men vi klappar honom på huvudet efter matchen för att visa vår uppskattning) stred sedan tappert sista minuterna och, som man säger, spikade igen (eller säger man kanske bara så när man pratar hockey: att Honken spikade igen kassen sista fem?).

Men den stora hjälten var min granne, Gustavsson. Ni vet han som också utsätts för patronymikonmobbning av granarna när de, Silversköldarna och Stolpenstiernorna, ser till att vår post dumpas i första bästa son-låda. Han, Gustavsson, brukar springa runt Kungsholmen och jag har lagt märke till hans långa löpsteg och tänkt att, det där är säkert en orienterare och de är inte så tokiga att ha på vänsterkanten. Så härom veckan när jag mötte Gustavsson i trapphuset i löparmundering frågade jag lite på skoj om han inte skulle hänga på och spela fotboll istället för att älga runt Kungsholmen i militärglasögon. Jo, det kunde Gustavsson absolut tänka sig och igår när vi var en man kort ställde han upp och höll rent på vänsterkanten.

En patronymikonbroder att lita på.

onsdag, september 19

Filmkritik inte något för vuxna



Filmkrönikan har fått nya programledare. Inte nog med att den där finlandssvenskan som var med på ett hörn även förra året, och som nästan har samma namn som jag, stod även en handplockad kille från UR:s ungdomssatsning Ramp (min kanal) och programledde. Stod och stod, han hängde mer. Med vattennedkammad tuppkam hyllade han rysk skräckfilm med avslappnad artikulering. Samma kille har i intervjuer profilerat sig som att han minsann är en sådan som aldrig sett en film av Ingmar Bergman. Den där jävla koftgubben! Nej, tacka vet jag lågbudgetfilm med nonsensdialog om Star Wars! Det är ju bra mycket roligare att se en snabbmatsexpedit spotta i en kunds hamburgare än att se den där Gunnar Björnstam, eller vad fan han heter, spotta ur sig cynismer i filmer som gud glömt! Har han gått på och det är ju respektlöst på ett för målgruppen urtypiskt sätt.

Filmkritik är inte längre något för vuxna.

(Jag gick i samband med lunchen in till P-G, som ni vet att jag gillar att prata film med, och vi kom fram till att det kan vara på sin plats att man i sådant här sammanhang tyddliggör att det naturligtvis inte behöver vara något att fel med att prata om rysk skäckfilm (eller motsvarande). Det är hur och vad man säger om rysk skäckfilm som är det väsentliga. Och det är då det blir problem för Filmkrönikan.)

tisdag, september 18

CCTV



En kvinna i 30-årsåldern sitter vid en övervakningsterminal. Hon zoomar in en man som har sex med en kvinna mot en vägg. Våldtäkt! Nej, det visar sig bara vara en snabbis mot en graffitigräll mur. Men vänta, är det inte det där…Bilden fryses. Jo, visst är det han! Men hur är det möjligt…

Övervakningskvinnan är huvudrollsinnehvare i den den skotska filmen Red road, regisserad av Andrea Arnold, och arbetar med att övervaka Glasgowborna. Kamerorna justeras med en joystick och vardagliga situationer fångas på mängder av monitorer. En äldre man med en sjuk hund på en trottoar, ett grälande par utanför ett gatukök, en man i träningsoverallsjacka ger en ung flicka en påse med smink. Kameran är till skillnad från i ”Dolt hot” riktad mot samhällets bakgård (där den hör hemma). Eller kamerorna är det naturligtvis frågan om. I Storbritannien finns det drygt fyra miljoner; en kamera på var fjortonde medborgare.

Dit inte kamerorna inte når tar övervakningskvinnan Jackie, spelad av Kate Dickie, över med egna ögon. Hon rör sig trevande bland hyreshöghusen i jakt på den man som man inte har en aning om vem det är. Ramberättelsen är medvetet bristfällig och stämningen obehaglig. Red road är inte bara obehaglig i avseendet att det är något mysteriöst som smyger sig på. Övervakningskamerorna är förledande i sig själva. Att se de mindre smickrande delarna av Glasgows förorter genom pixlade ögon blir en dystopi. Sociala bakslag korrigeras genom tekniska framsteg.

Men Red road är också fin. Någon ljust och mänskligt spricker då och då igenom det kompakt pixelgrå. Den ensamma mannen har fått en ny, frisk hund, en försoningskram i ett kök, en brinnande vendetta svalnar.

När jag söker efter information om övervakning får jag reda på att systemet som används i Red road, och i verklighetens Storbritannien, heter CCTV. Samma namn som Kinas statstelevision.

lördag, september 15

En mästerlig magisteruppsats



För ett par år sedan skrev jag att filmer som Michael Hanekes ”Dolt hot” är som skapade för filmkritikers analysmodell. Ja, det var formulerat i singular och det var givetvis lite fult. Det finns ju flera olika akademiska förklaringsmodeller att lägga ovanpå filmer om civilisationskritik av Hanekes slag.

Men det visade sig att jag hade mer rätt än vad jag kanske trodde. Ett år efteråt kungjorde filmvetaren Jonas Holmberg, på sin formidabla filmblogg Autobiograf, att han kände sig träffad av formuleringen. Han hade precis avslutat en magisteruppsats som tog sin utgångspunkt i ”Dolt hot”. För några veckor sedan mejlade jag Jonas och frågade om jag inte kunde få uppsatsen skickad till mig. Jag hade nyligen sett om filmen och blev nyfiken på hur han till exempel såg på filmens koloniala teman.

Jonas skickade uppsatsen till mig och jag fastnade genast för spelöppningen. Så snyggt att jag genast pep in till förbundsjurist P-G och sa: Titta på den här litterära inledningen!

En båt lämnar hamnen, arbetare lämnar fabriken, ett tåg lämnar en station. Eller om vi föredrar motsatsen: ett tåg anländer till en annan station och kongressdeltagare anländer till sin mötesplats. Filmen är till en början närmast besatt av ankomster och avsked. Låt oss stanna vid två av bilderna, när bröderna Lumière säger adjö till sina arbetare och när de välkomnar sina mer välbeställda kollegor. Bilderna är i många avseenden snarlika. I båda följer vi en ström av människor som närmar sig kameran. De flesta viker av åt vänster i bild, men några få försvinner ut på höger sida. Båda grupperna förefaller en aning stressade, de påskyndar alla sina steg – filmrullens längd tycks bestämma koreografin.


För er som sett "Dolt hot" vet ni att den utgår från mystiska vhs-kassetter som likt en övervakningskamera visar ett kulturborgerligt pars fridfulla hus. De dimper med jämna mellanrum ner i brevlådan och väcker naturligtvis stor frustration. Vem kan vilja sådana mönstermedborgare som oss illa! Tycks de hela tiden undra samtidigt som den hitchcockska 'suspence'-stämningen successivt stryper syret på midddagsbjudningen framför bokhyllan. Jonas kommenterar scenen på följande sätt:

Bilden på gatan i Dolt hot är i sig inget skrämmande för Georges och Anne, det är ju bara deras gata, de ser den varje dag, den ser ut som vanligt på ytan. Men faktumet att någon har filmat gatan, och att denna någons identitet eller motiv inte kan definieras, omformar bildens betydelse i det att den vänder upp och ner på maktens blickriktning. Den borgerliga, västerländska medelklassens position i en till postmoderniteten anpassad panoptism är inte att vara utsatt för misstänkliggörande blickar. Övervakningskamerornas geografi sträcker sig inte till de goda samhällsmedborgarnas oaser, den håller sig till de områden där de misstänkta samhällsgrupperna antas utföra brottsliga eller antisociala handlingar. Om övervakningskameror installeras i välmående bostadsområden med gator som Rue des Iris är det de boende som vill övervaka sin entré. Men Dolt hot realiserar gatans namn, ett seende introduceras, en kamera ser och det är någon annans blick. Denna rockad av seenderelationerna får sin mening utifrån historiska konstruktioner av iakttagare och iakttagen, och hur denna relation från filmteknologins första år har varit djupt präglad av kön, klass och etnicitet.


Detta är bara ett exempel på ett pärlband av postmoderna analyser av hög klass. Om ni inte sett filmen. Se den. Om ni inte läser bloggen. Läs den.

fredag, september 14

Utbildningsradion presenterades i samarbete med: Paul Smith




Jag tror att han hette John. Fotografen som filmade ut genom fönstret och sedan panorerade, i en långsam rörelse, längs fastighetskroppen och in i kontoret där jag redan stod och malde med elevrådsordföranderöst om mänskliga rättigheter. Innan han hittade till mitt ansikte tog han omvägen via mina skor. Det förvånade mig inte särskilt eftersom han innan inspelningen började berömt dem. Salta saker det där, hade han sagt och nickat ner mot mina brittiska promenadskor.

Där stod jag alltså i vinröd cardigan och salta skor och lutade mig mot dörrposten och försökte på uppmaning från programledaren gestikulera och visa känsla för ämnet. Ja, det var naturligtvis diskriminering (på bostadsmarknaden) det handlade om och det är ju skyddet mot just detta som är grunden i de mänskliga rättigheterna. Nadja, som programledaren hette, var hela tiden spontant bekräftande och kryddade språket med anglicismer. Det är säkert så man ska prata om man är programledare på UR och vänder sig till högstadieelever, tänkte jag och var samtidigt rädd för att jag skulle avkrävas ett par engelska uttryck för att riktigt nå fram till Ramp-publiken.

Det känns trots allt som att det tagit sig en del sedan jag TV-debuterade i Rapport för drygt ett år sedan. Då var en matlåda innehållande fiberfusili och köttfärsås (kryddad med en halv korv chèvre) i fokus; nu ett par brittiska promenadskor.

måndag, september 10

Varje skattekrona i Pollaks ficka är stöld från folket



Undrar vad den tredje Kay Pollak-aktiviteten blir i syfte att skapa gemenskap på arbetsplatsen? Sist lärde en sångpedagog mig att, i par med ekonomichefen, sjunga bä, bä vita lamm i släpig jazzversion. Och gången innan det fick en skrattkonsult mig att förstå kraften i att skratta sig glad i grupp. Problemet är att samtidigt som nästa personaldag äger rum är jag i Sundsvall och debatterar diskriminering. Men jag tror att jag fick min dos byråkratibus på Boverkets plan- och byggdagar i förra veckan. Jag hade åkt till Karlskrona för att, just det, debattera diskriminering och blev då belönad med en bok om Blekinge och ett uppträdande av Cirkus Cirkör.

Ett hav av 40-talister satt i Karlskronas funkisfina konserthus och fick se följande:

En dj hälsar välkommen. Han har orientalisk brytning (på skoj) och långt svart hår (peruk). En kvinna i byggarbetarkläder leker gummitarzan på en byggnadsställning. Alexandra Pascalidou, kvällens konferencier, ropas upp scenen. Hon hoppar ur sina höga klackar och står med hjälp av dj:n på händer. En man i rosa klänning dansar dålig balett. Dansen avbryts abrupt av en kvinna som läser en dikt med skrikig kärringröst samtidigt som hon hänger knäveck i en ring. Ett gäng stolar staplas på varandra och killen som nyss hade rosa kjol klättrar upp. På toppen låtsas han få svindel men återfår balansen och ställer sig på händer. Föreställningen avslutas med att ballerinamannen stoppar ett tomtebloss i stjärten och hjular.

På väg ut ser jag en affisch där Kay Pollak skrattar. Han ska uppträda i Karlskronas konserthus veckan därpå. 395 kronor plus moms.

fredag, september 7

Prisbildningen är den nya folkbildningen



För er som inte läser Neo: här följer texten som jag skrev i senaste numret.


Jag köpte nyligen en bostadsrätt på Kungsholmen i Stockholm. Sedan dess får jag varje dag rensa min inkorg på mäklarmejl. De erbjuder mig en julgran om jag låter dem värdera min lägenhet. Jag får glad påsk-hälsningar och blir inbjuden till föreläsningsserier där fastighetsmäklaren Erik Olsson, i samarbete med KTH, berättar om bostadsrätten. Om skillnaden mellan äkta och oäkta bostadsrätter, om hur uppskovslagen fungerar. Den typen av teman.

Bor man i svensk storstad, är i 30-årsåldern och har varit på en fest det senaste året vet man att inget samtalsämne är så populärt som bostadsfrågan. Var man bor, vilken upplåtelseform det är, vad kvadratmeterpriset ligger på, om man har kakelugn, hur man på bästa sätt fraktar hem taklampan Kotten, om bostadspriset påverkas av att en restaurang som serverar årgångstequila öppnar i samma kvarter. Bostadsrätten är nya Hyland. Det enda gemensamma samtalsämnet som (medelklass)människor i storstäderna verkar ha kvar.

Men bostadsrätten är mer än så. Mäklare skriver på sina hemsidor om förmånskunder som samlas i deras reception. De sitter i stolen Myran, dricker Brämhultsjuice och äter physalis. De är där för att förkovra sig. De väntar på att en samtida studiecirkel ska börja.

Jo, jag vet, det låter märkligt; studiecirkeln är ju död. Det har man hört ganska länge: Att folkbildningen och cirklarna inte längre går runt. Det där gamla, att en trubadur sjunger Dan Andersson-låtar och att en äldre man berättar om Baptistkyrkans historia, det är passé. I dag engagerar sig unga på andra sätt. Man nämner internet (som om det är något enhetligt) och menar att folk vill engagera sig i andra former (utan att veta vilka). Vad man då glömmer är den nya folkbildningen i fräsch TV4-estetik.

Erik Olsson är dagens Erik Svenning. Folkrörelsemannen Svenning stod på 50-talet på Möllevången i Malmö och höll uppbyggliga tal om vikten av allmännytta. Idag står fastighetsmäklare Olsson i en aula och berättar för 30-åriga par om hur slopandet av fastighetsskatten påverkar prisbildningen på innerstadslägenheter. Prisbildningen är den nya folkbildningen.



Denna nya gren av folkbildningen skiljer sig från den traditionella. Perspektivförskjutningen är total. Då handlade det generellt om att lära sig hur man kunde hjälpa andra, till exempel hur man kunde hjälpa arbetarna från tjyvsamhället (samtidigt som man åt rulltårta). Bostadsrättscirklarna går ut på att få kunskap om hur man kan förvalta sitt bostadskapital (samtidigt som man äter exotisk frukt). Kanske krävs det en pengapåse på andra sidan för att par från Kungsholmen ska kunskapstörsta. Likt barn som bara äter när de vet att glass väntar på andra sidan färsjärparna.

Men den nya folkbildningen är inte bara bostadsrätt. Fondförvaltande pensionsplacerare erbjuder ständigt sina tjänster om hur man ska få sitt kapital att föröka sig. Vanligtvis får man telefonsamtal från en fryntlig försäljare, men de har också uppsökande verksamhet. Det visade sig härom veckan när jag spelade korpfotboll. Innan matchen stod Riksgälden och delade ut liniment och en broschyr om hur man kan få sin pension att växa. Det traditionella Föreningssverige möter det nya Fondförvaltarsverige på en grusplan i Älvsjö.

Nyligen aviserade dessutom finansmarknadsminister Mats Odell att en ny folkbildningskampanj är på gång. Den går ut på att medvetandegöra medborgarna om vad man bör tänka på för att privatekonomin ska fungera. Medborgaren, menar Odell, hamnar i underläge gentemot marknadsaktörer och myndigheter. Kreditmarknaden är snårig och skattereglerna invecklade.

Staten och kapitalet är alltså överens om att bilda folket i privatekonomiska frågor. Det är inte utan att man undrar om den borgerliga bildningsgrunden numera består av kapitalkunskap. Igår spelade borgerligheten piano och läste utländska romaner på originalspråk. Idag spelar de bostadsrättsmonopol och läser aktiekurser. Men frågan är hur rik man blir av det.

måndag, september 3

Fritt folkförakt



Redan i första scenen regerade jag. En turist mimar till Macarena ensam i ett hotellrum. Några scener senare, när en man står bland halvfärdiga byggsatsvillor med sin familj, slog det mig: Det här jag ju sett. Den här filmen var anledningen till att jag tog ett längre avbrott från österrikisk film! Efter att ha betat av alla Haneke och sedan, bara några månader senare, sett tre österrikare i rad på Stockholms festival blev ”Fria radikaler” droppen. Mer cynisk civilisationskritik får jag inte ner. Och nu hade jag alltså av misstag satt mig i en salong för att se den igen.

Det var precis som jag mindes den en brutal skildring av allt det fula och futtiga i folklivet. Våldtäkt, otrohet, självmordsförsök, dödsolyckor, förlamade ungdomar, trisslottsskrapare, dålig musik, fula kläder, föräldralösa barn. En, som ni märker, hemsk historia. Ja, alltså inte hemsk i den meningen; utan mer i bemärkelsen att man undrar vad regissören Barbara Albert har för hemsk människosyn (Helena Lindblads kritik här är lika meningslös som filmen: adjektivdekorerad redovisning av innehållet plus ett par bekräftelser formulerade i klichéform). Man kanske kan ställa samma fråga till Haneke (med skillnaden att han kritiserer det borgerliga livet istället för folklivet), men han kommer undan. Han har ju till exempel gjort mästerverket ”Dolt hot”. Den stora skillnaden är att i Alberts "Fria radikaler" det enda hon egentligen får sagt är att smakmedvetna medelklasspersoner tycker att köpcentra är fula.

En film fylld av så mycket fult förakt att man ganska snart inte bryr sig alls. En naturlig reaktion, filmen har ju strängt taget ingenting att säga.

lördag, september 1

Skruvad bostadsdebatt



Efter tre dagar på Bostadsuniversitet i regi av KTH och SABO är jag lite bostadstrött. Att då komma hem till nya Neo och se sig inklämd mellan fåfängans fyrklöveri och en djupt Hyresgästföreningskritisk text av Petter Olofsson känns märkligt. Olofsson raljerar över bruksvärdet och problematiserar kring hyresmarknaden. Texten har sina poänger men bygger på ett grundläggande tankefel. Stockholm är inte Sverige. Bruksvärdet praktiserares på lite olika sätt runt om i landet (dessutom är Stockholmsbeskrivningen färgad av de myter som alltid omgärdat den). I Malmö har man till exempel en hyressättning som Sydsvenskans ledarsida applåderar (som alltså grundar sig på samma ondskefulla bruksvärde).

Men då har jag inte ens nämnt det stora problemet. Slutledningen. Olofsson ser brister i ett system som han anser är en extrem och den omedelbara slutsatsen blir då att ersätta det med motsatsen. Marknad. Jag säger som ordförande Persson gällande Henrik Brors analysförmåga: Det håller inte ihop intellektuellt.