Den estetiska kärvheten

Det var inget man pratade om egentligen. Visst var han - eller är det inte egentligen en hon? - något som nämndes då och då. Men det var kort och av karaktären att den jäveln skulle man passa sig för. Älven var ström och svart och svinkall. Möjligen kunde han användas till att planka in till dansbanan Strandbacken, men då måste man vara bra luspank och duktigt buggsugen om ett dopp skulle motiveras. Skrämselpropagandan fungerade, älven var inget man hoppade i i onödan.

När jag nu för tiden använder motorsåg om vintrarna för att få komma ner i det där svarta och suveräna spat känns det som jag missade något under barndomen i Avesta. Ja, egentligen är det naturligtvis min bror som håller i sågen medan jag står bredvid och kontrollerar om det inte går att dra upp byxorna bara lite till. Och ja, jag förstår att ni tänker på Göran Greider nu. Hur han Twittrar bilder på Dalälven i solnedgång och beskriver det som ett manifest.

Jag har inget emot det. Älven är ett slags manifest. Men min älv handlar mindre om historia och hur 30 miljoner stockar flottades på 50-talet. Eller som när en bekant drömskt berättar att de som bygger om kraftstation i Avesta är de bästa arbetarna vi har i det här landet. Nej, det handlar mer om den estetiska kärvheten. När allt är fjäderlätt Instagram på stränder som badar i vitt ljus är det tyngden i barrskogsfond och svarta strömmar som snärjer mig. Jag kan inte få nog, jag bara måste hoppa i älvjäveln en gång till. Som en annan kärring mot strömmen. Om inte annat för att få lägga upp en #älvfie på Instagram.