I Avesta gillar de korv

Jag får inte korven ur kroppen. Jag som hade tänkt vänta med en kommentar tills min lite större text om Alvar Aalto och Avesta är klar och publicerad. Men jag kan inte hålla mig.

Björn Wiman, kulturchef på DN, skrev i gårdagens tidning hur han tillbringat helgen i Avesta på högerläger. Där, mellan sillen och champagnen, sprang han in i historien om Avesta och Alvar Aalto, den finske stjärnarkitekten. Aalto ritade ett förslag på ett helt annat Avesta än det som vi ser idag skulle ha kunnat se ut. Det där är ju såklart en intressant diskussion, hur Avesta valde en plåtlada till galleria istället för kopparklädd teater, men jag tänkte lämna den frågan till senare.

Det är korvknorren jag vill åt. I avslutningen av krönikan menar Wiman att en korvfigur vid en korvkiosk utanför Plus-huset (plåtladan) är en "svårslagen lokalfärgad symbolbärare". Man förstår att i Avesta är man mer inne på ful korv än Aalto-arkitektur. Det spelar dessutom ingen roll, menar Wiman, att Avesta har världens största dalahäst och en ståtlig stålvisent på torget. Korven blir ändå den svårslagna lokalfärgade symbolbäraren.

Ni kan bygga hur många djurmonument som helst! Ni kommer ändå bara att vara korvgubbar!

Ja, så kan man såklart gå på och låtsas som att det inte finns ful korv i alla städer, kanske till och med i Enskede. Och att just den i Avesta säger något om just den staden. Men då får man också räkna med att gamla bruksarbor bloggar om att den där korvknorren, ja, det var nog det mest oförblommerade folkförakt man sett sedan kulturfolket gick loss på Plötsligt i Vinslöv. Jag tror faktiskt att man måste man måste vara uppvuxen i Stockholm, och inte på landsbygden, om man ska se sådana sanslösa samband. Det är som signaturen Lasse skriver i kommentatorstråden till Wimans text: ”För övrigt står det en korvkiosk utanför Aaltos byggnad vid Kungsträdgården i Stockholm också, som Wiman kan reta sig på”.

Ni kan bygga hur många Karl den tolfte-monument som helst...



Att det är just korven som får skit är däremot väntat. Medelklassen har aldrig gillat fläsk. Ja, om den inte är från en annan dalahåla, Gustafs. Där snackar vi. Prima kulturkorv.

Fem fina saker med Sjöstan

När man läser min blogg de senaste två åren kan man kanske få för sig att jag inte alls gillar Sjöstan. Det stämmer såklart inte. Som bevis på det kommer därför här fem fina saker med Sjöstan:

1. City candy. Godisbutik med bland annat suverän salt haj och en föreståndare som är väldigt lik pappan i filmen Attenberg.

2. Tårtan. Bryggformation där sjöstadarna solar, fikar och tar sig ett glas Rotari. En bra dag kan man även se så kallad graffiti där.

3. Konstgräsplanen. En liten rar konstgräsplan som bor i en stålbur. Hit kommer även folk som inte bor i sjöstan, till exempel ryska taxichaufförer.

4. Restaurang Göteborg. Sjöstan som det ser ut enligt mäklarna. En egen stad som lever ett eget liv vid bryggorna, samtidigt som innerstan skymtar.

5. Lidl. Det finns något mycket vackert med att lägga en lidl-butik mitt i mellanchefmecka. Perlenbacher!

Bröllop i By

Brudparet dansar bröllopsvals till Metallica framförd av en karateman från Avesta.

I söndags gifte sig min lillebror i By utanför Avesta. Det finns naturligtvis mycket att berätta om det. Det var till exempel Dalarna när det är som bäst: dansbana vid sjö, hembygdsgård, bar i en tombolabod. Men jag tänkte istället lägga ut mitt tal till lillebror och hans fru. Jag hade försökt lära mig det utantill, som en del i att i den här grenen ska ingen kunna slå mig! Stod i skogen i Skogsbo och läste det högt timmarna innan bröllopet. Satt som en smäck.

Men när det blev allvar kom jag såklart av mig mitt i talet och fick fippla fram luren, där jag hade det nedskrivet, för att hitta tråden. Jag kom i mål till slut. Helt slut. Innan jag hunnit andats ut är det en för mig okänd sociolog och standuppares tur. Han slänger ledigt ut ett tal genom ena mungipan och avslutar med att ta fram gitarren och sjunga en egenskriven låt till brudparet. Nästa gång blir det fusklapp.

Lillebror,

Eller ja, lillebror och lillebror. Ibland undrar man. Här står man själv med en enkel förlovningsring runt fingret. Ett ynka barn och inte ens en bil. Och går det en propp hemma så får jag ropa på Karin.

Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när du såg upp till mig. Det var på den tiden då du gillade två saker mer än allt annat.

Pappas pizza och Fantomen. Då menar jag inte mannen i blå trikåer. Utan den blåa läskedrycken från 80-talet. Det var ju det bästa du visste när vi växte upp. Det gick så långt att du skrev en poplåt om pappas pizza och Fantomen som du spelade med din synth.

Men det har hänt en del sedan fredagsmyset på Rönnbärsgränd med mamma Marie, pappa Guran, kanariefågeln Hulken och bröderna Cartwright.

Du har blivit stor. Fantomen finns nu bara som seriefigur. Läsken är slut. Och du har precis gift dig med din stora kärlek.

Annika. Jag minns första gången jag träffade dig. Jag föste Mattias framför mig på Åhléns för drygt tre år sedan. Vi hade spelat squash. Du var ute och shoppade. Vi pratade om att starta en squashturnering i Avesta.

Hon verkade ju bra för att vara sann! Ni gillade båda sport och stål. Och glass. Vad kan man mer begära.

Det var bra. Och det blev sant. På knappt tre år har ni ett funkisslott och två barn tillsammans.

Du ska veta att jag är avundsjuk, Annika. Ingen mer än jag, en opraktisk slöfock, skulle behöva en man som Mattias. Händigaste karln i Karlbo! Dessutom lojal och med ett rättvisepatos som får Fantomen att blekna. Sen har du ett hjärta varmt som en masugn och en ryggrad som vore den gjord av härdat stål.

Och det måste jag såklart nämna, din hjälpsamhet. Har du ett problem, Mattias löser det. Jag har ofta inte ens hunnit sätta på kaffe innan han har programmerat min multifjärrkontroll och lagat diskmaskinen.

Men det fanns en tid då du inte var lika stursk. Jag kommer ihåg när jag fick köpa ut jordnötsringar åt dig. Du stod bakom kioskknuten och tryckte. En småblyg typ som var försiktigt företagsam.

Men sedan small det till. Universitetsexamen i Uppsala, chefstjänst på Järnverket, mönsterfamilj vid älvkanten.

Ja, Annika och Mattias, det så kallade livspusslet blir en enkel match för er. Två coola ingenjörer fixar det som ingenting. Snart har ni två bastuar, tre garage och hundra avundsjuka grannar. Framtiden är på er sida.

Jag är en mycket stolt storebror och svåger som önskar er all lycka som make och maka.

Leve kärleken!

Skål!