fredag, oktober 8

Mariestadsmarodören - eller hur Hämnden får en fyra i betyg



En flaska Mariestad svingas på ett stadshotell. Avslitna nervtrådar i ansiktet. Brutna båtben. Den omedelbara chocken. Den blixtrande smärtan. Yrseln och ilskan. Blodspåren på väg till polisbilen. Utmattningen efter att ha skällt ut poliserna som sagt att man får skylla sig själv. Det där förvirrade samtalet från akuten till mamma och pappa. Hjärnskakningen. Kaskadspyorna.

Efter den natten kände jag allt oftare varsel om våld. Hur jag instinktivt drog mig tillbaka och pillade på de bortdomnade tänderna när natten smalnade av och svartnade. Mindes blixtarna. Jag som aldrig varit rädd.

Och hur det påverkade pappa och lillebror. Pappa, den före detta fältassistenten, som brottades med den starka lusten att ringa Mariestadmarodörens föräldrar. Trots att rättegång väntade. Hur han innerst inne visste att det nog var en minde bra idé. Och lillebror, som när flaskförövaren några veckor senare ville prata, smalnade av och svartnade. Bad honom gå därifrån innan något dumt hände. Hur jag i smyg tyckte hans hämndbegär (eller ska man säga beskyddarinstinkt?) var, hur ska man säga, rörande. För att inte tala om mina egna hemliga hämndbegär!

Det är sådant jag kommer att tänka på när jag ser Susanne Biers ”Hämnden”. Än en gång visar hon att hon är filmens främsta familjeterapeut. Nu med våldet som motor. Män som örfilar, pojkar som spöar upp skolkamrater med cykelpumpar, män som sprättar upp unga flickor i länder som, säg, Sudan. Våldet som maktmedel. Hämnden som fraktsedel - till den ofrånkomliga återvändsgränden.

Hämnden får en fyra i betyg.