torsdag, maj 20

ABF-nostalgi - eller konsten att tala som en pensionerad politiker


Så sitter vi där till slut, flera år efter att vi sagt att nästa gång vi ses blir det Bengt Göransson-ledd ABF-aktivitet! Det är fullsatt i ABF-husets lokal. Bengt berättar om sin nya bok, ”Tankar om politik”. Förutom Annina och jag är alla andra Bengt-fans pensionärer som pratar om hur man ska kunna förvandla nu till då. Hur vi så att säga ska få tillbaka de utlokaliserade statliga verken till stan.

Det är litet sorgligt det där, med en vänsterrörelse som (omedvetet) vill bakåt. Den finns inte bara hos vissa åhörare en onsdagskväll i ABF-huset. Jag ser det lite varstans. Det har fått mig att delvis sluta identifiera mig som vänster. Jag har ingen lust att gå tillbaka. Varvsvänster är lika hopplöst som Stureplanscenter.

Bengt har dock inget med det att göra. Han är folkrörelsesocialist och är framtidsoptimist. I stort sett befriad från nostalgi, det vill säga att längta åter till en plats man aldrig besökt. En, får man nog tillstå, inte helt självklar kombination.

Bengt upplever till exempel inte att det minsann var en helt annan höjd på den politiska debatten när han var ung. Snarare tvärtom. Men jag är inte så säker på att han har rätt. Den politiska medvetenheten är säkerligen minst lika stor idag, men om Bengt Göransson får anses vara någorlunda representativ för sin generation, finns det en del av politiken som var bättre förr: Talet. Att lyssna på en pensionerad politiker som filosoferar fritt kring folkrörelsedemokrati kan vara som att få tillträde till en plats som man aldrig besökt. Innehållsmässigt kanske inget revolutionerande, men levererat med en hypnotiserande rytm och glasklar grammatik.

Det kan dagens politiskt medvetna generation i bästa fall åstadkomma genom text. Men aldrig genom tal.

Man undrar, kan det verkligen stämma? Och vad i hela friden beror det i så fall på?

fredag, maj 14

Pappadagar - samtal i en sandlåda