En munk tar emot oss med öppna armar i ett kloster strax utanför Sala. Kanske borde jag lägga ner den här bloggen. Uppdateringarna blir allt färre. Men jag tänker att det kan få bli en magasinblogg så länge. En uppdatering i månaden, på ett ungefär.
Problemet med uppdateringstakten är inte uppslag. Varje vecka dyker det upp något som i min lilla värld är bloggbart. Precis som på den gamla goda tiden.
Jag blir medlurad till Solvalla en svinkall onsdag. Det är jag, det är Jens och det är ett gäng bettingbitna reklamare. Vi ska titta på
Davids häst,
Edella. Och det är här någonstans det skulle kunna blivit blogg. Hur vi hamnar bredvid en trevlig travman när vi sätter oss för att äta undermålig hamburertallrik. Han, den trevliga travmannen, har keps och tränar hästar i Örebro-trakten. Han måste gå efter lopp sju eftersom han ska åka med Örjan Kihlström hem. Den trevliga travmannen jobbar åt Örjan. Vi får oss en lektion i travsport och plötsligt befinner jag mig på midnattstravet i Romme med mormor och morfar. Jag plockar tomburkar medan morfar tippar en tia plats på Örjan Kihlström och mormor vinner en påse bridgeblaning på chokladhjulet. Han är en lurig en Örjan, brukade morfar säga. Han kallas gubben i lådan. Även när parkinsonsjukdomen hade gjort honom duktigt dement ville han ha en tia på plats på Örjan. Gubben i lådan.
En trevlig travman på Solvalla. Det hade man kunnat spinna kring. En svinkall Solvallakväll med en trevlig travman som jobbade med Örjan Kihlström och morfars kärlek till en lurig gubbe i en låda.
Samma sak som när mamma bjöd på
hemlig resa under mellandagarna. En given blogg. Slingrande snötäckta vägar till en gammal skola strax utanför Sala. En skola som sedan 70-talet förvandlats till kloster och männen till munkar. Hur broder Nils, efter att vi varit med på bönestunden sext, berättar historien om hur klostret växte fram. Och hur han helt plötsligt glider in på de sexuella övergrepp han varit med om som liten och hur det påverkat hans syn på kroppen. Hur han inte stannar där, trots att vi skruver på oss, och fortsätter mala om sina drömmar där fyra män kommer in genom ett hål väggen och kräver sex med broder Nils.
Hur han sedan hänger ut broder Boris, som borde lyssna på barnet inom sig. Han uppmanar och ber broder Boris att vända örat inåt, åt barnet, men Boris lyssnar inte. Broder Boris tror inte att någon lyssnar på honom, inte ens barnet inom sig. Och hur broder Nils kramar min hand ömt, med båda sina händer, och ler, när jag skojar lite och säger att ett av mina kvällsnöjen är att fundera ut morgonsdagens färgsammansättning på kläderna, apropå att varje dag, oavsett sinne, sätta på sig ha en mörk munkkåpa i ull. Han verkar tycka att det är rörande. Eller kanske tyckte han synd om mig?
Ja, jag tror till och med att tågresan till Dalarna för någon dag sedan hade kunnat funka som blogg. Hon var ju helt fantastisk, den vithåriga damen som läxade upp den salongsberusade masen om hur livet och kärleken fungerade. Det hade man kunnat beskriva, hur han, den morgonsrusiga masen, stod som i givakt och lyssnade på när den vithåriga damen motiverade varför de fyra barnen i Vansbro nog trots allt var att föredra framför den där servitrisen i Thailand som inte pratade engelska.
Men, som sagt, det har inte blivit någon blogg av det. Nu är det magasinblogg som gäller. En uppdatering i månaden, på ett ungefär.
