söndag, september 28

Blade Runner i Gustafsberg



Plötsligt ser man referenserna överallt. Det brukar vara så när man sett, hört eller läst något och sedan ser spår av en bok, en låt eller en film på de mest märkliga ställen. Man lyssnar på Kate Bush och hör en ny röst i the Knife. Man läser Lars Gustafsson och börjar se biodlare i Bergslagen. Man ser Blade Runner och plötsligt dyker det upp små figurer i Gustafsberg.



Jag var på fest hos Joacim i Gustafsberg igår. En trevlig båtbyggare, uppvuxen i Äppelviken, kom fram till mig Karin. Vi pratade om det blivit mer acceptabelt att roffa åt sig i samhället. När båtbyggaren gick för att fylla på sitt glas såg jag att han lämnade kvar en liten stol. Den såg ut att höra hemma i ett dockskåp, men när jag tittade närmare på den såg jag att den var gjord av metallhylsan från en cavakork. Båtbyggaren hade lämnat en liten signatur efter sig - precis som i Blade Runner. En liten stol för den tändsticksgubbe som en man lämnade efter sig i Blade Runner att sitta på.

fredag, september 26

en dag på jobbet



Hej Anders,

Tack för boken! Att hitta en Björn Runeborg-roman i postfacket första dagen efter semestern gjorde min dag. Du vet ju själv hur det brukar var annars: Tidningen Bofast, information om stegräknartävling och en inbjudan till Excelkurs. Nu har jag läst ut boken "Dag". Precis som kritikern Nils Schwartz på Expressen är jag litet osäker över vad det är för ett slags bok jag läst. Ja, det är ju ingen tvekan om att det handlar om myten Dag Hammarskjöld. Om hur Uppsalatjejen Miranda dyrkar och förälskar sig i Dag. Och hur hennes skolkamrat Henrik delar Mirandas Dag-dyrkan (men egentligen är Dag mer än en förevänding för Henrik att närma sig Miranda). Man vet inte riktigt vad som menas med denna dyrkan. Men jag tolkade det som att det inte går att läsas på annat sätt än att om man med rusig blick ser upp till något allt för mycket, så glömmer man att själv gå framåt. Plötsligt står man med fickan full med begåvning och arbetar på en pastorsexpedition. Men vad gör väl det när Dag är så duktig! Lite lagom lutherskt sådär. Runeborg formulerar det med sanslöst sammanbiten ironisk underton. Och jag älskar ju känslan av att vara något vilsen.

Ja, som du märker tyckte jag mycket om ”Dag”.

Hoppas att du har det bra som pensionär i Uppsala med dina blåsorkestrar och ditt redaktörsskap för Vaksalar’n.

Mvh

André

torsdag, september 25

Lågkonjunkturens spegel



Det är litet ödsligare när man går igenom Birger Jarlspassagen till Panini och köper sin lunchmacka med chèvre och salami numera. Istället för färgglada strumpor (Nitty Gritty) och punkiga lyxkängor (Le Shop) är butiksfönstren tapetserade med brunt papper. Stannar man till mitt i passagen kan man spegla sig i lågkonjunkturen.

söndag, september 21

Gladhöger



Hela helgen har ägnats åt 40-talisthäng i Degerön utanför Motala. Jens föräldrar har ett hus där som vi (jag, Karin, Stina, Jens och Fredrik) lade beslag på. Där drack vi te, åt scones, plockade svamp och spelade sällskapsspel. Fredrik hade en hel solfjäder med högerpublikationer med sig: Neo, Sunt förnuft, Handelskammartidningen och Axess var några av dem. Positiva politiska artiklar som man blir glad av.

Helg i Degerön from Jens Eriksson on Vimeo.

fredag, september 19

En gammal modeblogg

Om man hade slutat när bloggen var på topp hade man stängt butiken här.

onsdag, september 17

Greider briljerar



Saxat från DN:s chatt med Göran Greider:

adde: sitter förresten här med min lunch, en gorby +liten grukbit+glas mjölk, vad tror du om den lunchen?

Göran Greider: Ge mig litet av den...


Jag vet inte riktigt vad signaturen Adde ville med den frågan. Kanske är det en vanlig DN-läsare som skiter i senaste GI-rönen. Adde kan även vara en ironisk kille i mediebranschen som vill provocera fram något om semlor. I så fall får han det tillbaka rakt i ansiktet: Tårtad i GG-chatten. Oavsett visar det på Greiders storhet som humorist. Jag tycker nog att att han ska koncentrera sig på det, och poesin såklart, och tona ner det politiska lite.

Åsnor, minigrisar och tjärtabletter



Innan pappa åkte tillbaka till Avesta släppte han av mamma på Arlanda. Hon skulle hälsa på sin barndomskompis i Finland. Jag minns att jag träffade henne för drygt 20 år sedan, mammas barndomskompis. Då bodde hon i en villa Trosa med man och barn och två minigrisar. Det var fest och vi hoppade säck och minigrisarna var svinstora och bodde i köket. Nu bodde hon på en liten ö i Finland med sin mamma, åsnor, katter och hund. På samma ö bodde hennes syster, men de var som hund och katt. Kom inte alls överens. Systern bodde i sin stor villa som hon fått ärva av pappan som var redare. Mammas barnkompis bodde i en liten stuga utan vare sig rinnande vatten eller toalett. Som soffa hade hon en polsk likkista som hon tände ljus i på kvällen får att få det mysigt.

Imorse kom mamma tillbaka från Finland med färjan. Hon tog bussen till Kungsholmstorg och åt frukost hos oss. Vi fick en taxfreestor påse med tjärtabletter och mamma fick duscha.

söndag, september 14

Fotboll, biljard och årgångstequila



Jag är sjuk. Min bror Mattias messar mig tidigt på lördagsmorgon. Han är sjuk och kan inte följa med på matchen mellan AIK och IFK Göteborg. Han får stanna kvar i Östanbyn. Matchen är en gemensam födelsedagspresent från Mattias och mig till pappa: Först fotboll sedan stekt ost på Soldaten svejk och storöl.

Mellan match och svejk spelar vi biljard. Pappa som, säger han, spelat supermycket i Säter på 70-talet läxar upp mig i spelet femma-nia. 2-0 i set. Efter ost och Bernard på svejken vill pappa ha årgångstequila. Vi smiter in på El Diablo och beställer två margarita med chili och ingefära. Det smakar pepprigt och torrt och han som serverar har en blond permanentad frisyr och skön style.

fredag, september 12

Fastighetsägarna gör en Bagdad Bob



Jag borde naturligtvis låta det passera. Jag bloggar i regel inte gärna om jobb. Man behöver skriva om något annat än diskriminering på bostadsmarknaden och remissyttranden om SOU 2008:38 mellan varven. Men Fastighetsägarna Sverige tog nyss priset. Ja, det är inte vilket pris som helst. Vi snackar Bagdad Bob.

Den samlade mediebilden var entydig när remissyttranden kommit till finansdepartementet. Majoriteten av svaren var emot stora delar av utredningens förslag. Det var till exempel DN, SvD och Ekot överens om. Men Fastighetsägarna Sverige såg någonting annat. De såg ett stort stöd för förändrad hyresmarknad. Jo, precis så stod det i ett pressmeddelande nyss: Det finns ett stort stöd för förändring av hyresmarknaden. För att leda den rubriken i bevis hänvisade de till Konkurrensverket. De tyckte minsann nästan exakt som Fastighetsägarna! Att det i övrigt i princip bara var Skattebetalarnas förening som tyckte att utrednings förslag var lämpade som underlag för ny lagstiftning bortsåg Fastighetsägarna ifrån. Men det är klart, vem behöver stöd från övriga 100-talet remissinstanser, inklusive Boverket, när man har Konkurrensverket och Bagdad Bob vid sin sida.

torsdag, september 11

Fika med Ingvar Carlsson



Jag tog en fika med Ingvar Carlsson häromveckan. Inget märkvärdigt med det: En vanlig man som åker tunnelbana, gillar att gå i skogen, dricker coca-cola och uttrycker sig rakt utan retoriska finesser. Men åtminstone en sak skiljer honom från den the average ombudsman. Han konsumerar kollosalt med kultur.

”Min fru Ingrid och jag går väldigt mycket på teater, lyssnar på musik och går på opera”, sa Ingvar och sippade på sin läsk. Han ondgjorde sig över att de återinfört inträdet på muserna, fräste åt kritiken mot att chefen för stadsteatern, Benny Fredriksson, fått folk att gå till teatern och tyckte att det var rimligt att kulturintresserade och kulturarbetare kräver mer till kulturen. Ingvar nämnde något överraskande att ”Fanny och Alexander” var den bästa film han sett. Jag trodde alla sossar föredrog Widerberg framför Bergman.

Jag vet inte med säkerhet om Ingvar skulle hålla med Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern, när hon i senaste numret av Arena menar:

Sedan kommer argumentet att kultur ska gynna tillväxten för en region. Och nu senast att kultur är bra för hälsan. Vi har plockat bort konstens tredje dimension. Den som står nära religion och andlighet, och inte går att mäta. Utan kvalitetsbegreppet har vi väldigt svårt att försvara den dimensionen.

Men jag fick den känslan när jag lämnade Ingvar på Nobelmuseets fik. Att han skulle ha nickat instämmande åt den konstnärliga ledaren på Orionteatern när hon pratade om kultur, kvalitet och andlighet.

PS. Om ni vill läsa mer om när jag fikar med Ingvar Carlsson kan man köpa nya numret av flm som snart finns i butik.

lördag, september 6

HEADLIGHTS ON THE PARADE



Varje gång jag går till Suger bar spelar Friendly Noise-kollektivet the Blue Nile för mig. Det är en fin deal och i torsdags valde de låten "Headlights on the parade". Här kan man lyssna på den.

torsdag, september 4

Croneman och Manuel



Idag var det dags igen. Ännu en raden av DN-skribenten Johan Croneman meningslösa Manuel-texter. Ni vet de där Croneman och Manuel för en kort konversation om något vardagligt. Man undrar alltid hur ett refuserat Tjuvlyssnat-inlägg kunde hamna i DN:s kulturdel.

Jo, jag vet, jag hade förvisso Alaaddin under en tid i min blogg. Han fick var med och krydda anrättningen som en annan Mellanösternmålgan. Men det var under en tid och nu är den över. Sist jag hörde från Alaaddin var han tillbaka i Turkiet för att genomgå en obligatorisk, treårig militärtjänstgöring.