Sumi(dal)masen

Big in japan

Jag är hos Jens i Japan. Eftersom mina tidigare resmål varit Arvikafestivalen och Teneriffa är det här stort. Japanernas servilitet överträffar Liv Ullmans i Scener ur ett äktenskap. Mer om det senare.

Nästan som Gycklargruppen

Jag fick ett erbjudande av Gycklargruppen om att göra ett gästspel på deras blogg. Tanken var att jag skulle skildra poesifestivalen på Dramaten utifrån ett medeltidsperspektiv. Jag tackade nej (även om det naturligtvis hade varit en ära), eftersom jag inte har tid men framför allt för att jag inte kan något om medeltiden. Jag bad trots detta tennsoldatshistoriker Westius beskriva mig utifrån ett medeltidsperspektiv. Han hade en kvartrast över och slängde ur sig följande början:

Det var ju ont om klassresenärer på medeltiden. Man visste sin plats, höll sig till sitt och försökte inte fåfängt klä ut sig för att passa in i andra sammanhang. Det är svårt att hitta en bra motsvarighet till
tjänsteman på Hyresgästföreningen på medeltiden. En person som du skulle troligtvis vara en frigiven svedjebrukarträl, före 1335 förstås, som försörjer sig som simpel hantverkare i stan och ivrigt försöker passa in genom att namedroppa lite på plattyska. Annina Rabe däremot låter som om hon kommer från Hansasläkt.

Du är tyvärr inte så medeltida. Du är mer av en 1800-talsperson, men nämn inte det för Tommie. Gycklarna gillar inte 1800-talet. Under den här tiden växte ju borgerskapet fram och där hade du drivit omkring med en fåfäng längtan om att passa in. En ofrivillig småborgare som med en omisskänlig doft av tvåtaktsolja försöker dölja halmhåret med vad det vi idag kallar för finpomada för att komma in i den "fina" Grönköpingsvärlden.

Kulturentusiaster på poesifestival

Jaha, här sitter jag på sängen och sätter på mig rena men slitna rödsvartrandiga strumpor när jag redan borde vara på Dramaten och dricka fördrink. Min renhetsiver börjar bli besvärlig, grymtar jag självbelåtet och pillar i hålet under hälen. Jag har åkt hem från jobbet för att sätta på mig snyggare, renare och randigare strumpor. Jag småspringer förbi Riche och spottar på rutan. Ett treglasfönster hindrar loskan att träffa en av Timellbröderna på kavajslaget.

”Det står hemska gycklare och läser poesi i megafoner utanför. Jag står alldeles innanför dörrarna.” Messar Annina och jag hoppas att Tommie Jönssson är där med sina gycklarbloggarbröder och dokumenterar hinner jag nästan tänka. Men avbryts av att jag är framme. Annina är studiosminkad från tidigare TV4-framträdande. Jag har rena men slitna rödrandiga strumpor och polotröja. Svart. Det är Dramaten. Poesifestival. Hade inte mitt hål i örat sedan gymnasiet växt igen hade jag naturligtvis kombinerat Leif Zern-polon med Jonas Thente-ringar i öronen. Silver. Grova grejor. Som en punkig rollspelskille som leker Dramaten. Men det går inte och precis när jag kanske inte sörjer det men ändå får för mig att det är trist att det inte går att kombinera, får jag en bjällra i bakhuvudet. En gycklare joggar förbi med megafonen på ryggen.

Sådärja, vi hann trots allt. Vi är på plats och lyser i programmet med mobiltelefonerna för att se vad Poesifestivalen öppnar med. Naturligtvis, enhandspiano av Tomas Tranströmer som ackompanjerar uppläsning av hans dikter av Stina Ekblad. Stina smeker fram sin finlandssvenska och plötsligt har ett gäng kostymklädda musikteoretiker gjort entré. De spelar xylofon i stela poser. Femton minuter senare drar de uppmickade snöbjörnar efter sig i regisserade formationer. Kroumata. Jag kväver en rap i polokragen. Den luktar Fin-Fylkingen.

”Ikväll ska vi mötas genom samtalet. Makten ska kläs av i poesins tecken”. Madelaine Grive rullar ur sig visdomsord i sin slippriga sidenklänning. Jag skäms och gömmer mig i programmet. 19.30: Den arbisk-israeliska rapduon Arapiat. Jo jag tackar. Två unga tjejer i träningsoveraller softar skönt över scenen till billiga beats. Texten projiceras på väggen. Varför är killar så okänsliga, läser jag och räknar samtidigt tjejerna igen. En, två...nej, den tredje saknas. Midi och Maxi, men var är Efti?

Han känner jag igen från teve! Knullrufs, mancheterbyxor och v-ringad tröja. Ja, naturligtvis Daniel Sjölin, det borde jag ju ha förstått. Hur kan man en lite lagom crossoveranstruken poesifestival utan Sjölin? Undrar hur han är utan Babel? Personliga pronomen har man ju hört ska vara bra, men den får mig bara att tänka på Personliga Persson. Efter hans framträdande är jag helt tagen. Han har precis parodierat sig själv genom att porträttera sig som psykopat. Pissat på poesin och retorikrundat etablissemanget. Pyramidalt.

Bergman! Nej, inte har han väl sådär mycket skägg. Det är någon jävel som härmar hans haltande gång. Gustafsson! Det är ju Lars Gustafsson! Han gillar jag. Jag funderar över hur han ska klara sig nu när han flyttat till Sverige. Det finns i och för sig vräkiga verandor, gungstolar, bourbon och studentskor här med. Men inte alls som i Amerika! Han läser upp några kluriga poem med katederknarrande röst. Jag lyssnar inte utan tänker hur bra jag tyckte att Tennisspelarna var. Vilka bilder! Undrar om han någonsin intresserat sig för tennis på riktigt; och om han i så fall skulle spöa Schein?

Han haltar av scenen och in kommer en annan liten gubbe. Han läser korta vardagsunderfundiga dikter och river ner rossliga skatt från första parkett med sitt avväpnande mellansnack. Han presenterar sig som Daniel Boyacioglu och jag hinner precis tacka gud för att jag slapp hans estradpoetkollega: Bob ”Jag klär av mig på underkroppen i direktsänd radio” Hansson.

”Du är en riktig kulturentusiast.” Säger Annina och emfaserar ordet entusiast. ”Jag hade aldrig fått med mig någon annan på det här. Det är inte bara tälttanter som går igång på kultur som fenomen – det finns män i trettioårsåldern också” Fortsätter hon och precis när jag ska fråga vad fan hon menar med det, har hon sagt adjö och hoppat på tåget mot Odenplan.

Poppius persona

Kristoffer Poppius har fått en till blogg. Förutom den lite snåriga spalten han har i DN på stan varannan vecka bloggar han nu även på nätet. Han börjar med att träffsäkert och kul beskriva några bloggar. Så här skriver han om mig:

André Johansson - att du, bruksortssonen med franskt namn, tycker det är stort att gå på Prinsen, Dramaten eller NK är fint, det är bara det att du verkar tro att god smak är något som man kan köpa för pengar (*minns de där vita, moderna, seglarskorna och ryser*. Och Filippa K?).

Det stämmer rätt bra! Mamma har alltid velat dekaltrimma byggsatsvillalivet i bruksorten med franska finheter. Katten hette Cherie, jag André, min lillebror skulle heta Pierre (men där sa pappa stopp ) och under hela min uppväxt har mamma tjatat om familjen Johansson ska ta det utdöende släktnamnet Loord (där sa pappa stopp igen ). Och jag inte bara tycker att det är stort att gå på Prinsen, jag har en egen coach i kulturborgerlig etikett. Annina Rabe. Ikväll ska hon till exempel ta mig till poesifestivalen på Dramaten. Hon beordrade mig just mejlledes att lämna seglarskorna hemma. Är Miu Miu-boots också ett utslag av nyrik på kulturkapital?

Jag har förresten träffat Poppius en gång. Det var på Nalen där Digfi hade klubb. Jag tänkte mig honom som en svettig klubbkille som med bar överkropp står på ett bordet och dansar dekadent till Take That. Det visade sig vara en fantasi. För när jag presenterade mig pep han genast iväg som ett skrämt djur och gömde sig på toaletten. En halvtimme senare kom han tillbaka och bad om ursäkt. Panikattack, mumlade han och de något beslöjade ögonen var nu vända mot golvet. Jag tyckte litet synd om honom och tänkte att Poppius bloggpersona är säkert tung att bära. Men att det samtidigt var fint att han hade en (teoretisk) dröm om sig själv som utlevande homosexuell klubbkille.

Det ljuva Ljunggrens

Jag är på Söder och Ljunggrens bar och restaurang med Alladin och Karin. Samtidigt som jag försöker förklara för Alladin vad det är för ett slags ställe vi är på går en lika full som PR-posh kvinna förbi. Hon tränger sig förbi mig i den smala passagen mellan pelarna och passar då på att smeka min mobiltelefon som jag har i framfickan. Med vad hon tror är en oberörd och överlägsen min går hon vidare mot sitt sällskap. Vid bordet sitter Sofie Fahrman och Jens Assur. Bakom dem sitter Moneybrother. Han har likadana smala hängslen som jag har på mig (en nästan lika given hatt och blås-accessoar som linnet). Vid bordet bredvid sitter Anton Glanzelius och flinar i uppknäppt vit träningsoverallsjacka.

Jag berättar för Alladin vad jag just noterat och åker hem.

Rosa rokokorock utan revolution

- Det där var en politisk film. Jag ser tydliga kopplingar till idag när makthavare främjar sig alltmer från folket. Hur de skapar spelregler som de sedan inte lever efter själva. Klyftorna växer.

Hyresgästföreningen har haft trivselfrämjande aktivitet och Peder pläderar för sin syn på Marie Antoinette. Vi är ett sällskap på tretton personer som står i foajén till Astorias biograf på Nybrogatan.

- Men Peder, är inte det där en översmart analys. Finns det där verkligen i filmen: Är inte det något du vill se i filmen? Tror du att det var Sofia Coppolas intention att göra en politisk allegori? Vad grundar du det på, att hon är dotter till Francis Ford och därför måste göra en motsvarighet till Apocalypse Now?

Försöker jag och tänker samtidigt hur nöjd jag är att jag lyckades matcha mitt innerfoder på min överrock med förbundsordförande Barbros lilla kofta.

- Jaja. Så är det. Det är en uppenbart politisk film.

Fortsätter Peder med en presschefs omisskännliga tvärsäkerhet.

Lite senare på en brunpub i närheten av Norrmalmstorg suckar jag, P-G och Anna synkat åt den konstgjort överdrivna politiseringen av Marie Antoinette och konstaterar att vi ser filmen som en tidlös och universell berättelse om hur det är att leva i en bubbla. Hur svårt det då är att se världen när man är omgiven av pastellfärgade småkakor och rosa solfjädrar. Vad är folkets svält mot en bal på slottet?

Just detta är något som flera kritiker gjort en poäng av: Att filmen har en brist för att den inte skildrar något av vad som hände utanför kungabubblan i Versailles. Hur kan man välja att bara visa hur det ser ut i slottet när det pågår revolution runt hörnet! Har de uppbyggligt och litet uppspelt framfört i sina recensionsspalter. Att det är en av filmens stora begåvningar verkar de liksom inte vilja förstå. Förutom Kerstin Gezelius i DN Kultur. Hon skriver suveränt om filmen och menar apropå det att man dessutom inte behöver få det som hände utanför bubblan berättat. Det vet alla redan (åtminstone vet alla det i DN Kultur-bubblan).

Musiken då? Jo, den är naturligtvis indiekorrekt med Kevin Shields, New Order och Radio Dept. Rosa rokokorock utan revolution.

Populärkulturjunkien hallucinerar igen

Eftersom jag varken har tid eller lust att skriva men ändå vill uppdatera bloggen, länkar jag till en kväll för ett halvår sedan. Det var här och Emil Arvidsson nämner den här. Som ni kommer att märka är detta bara en förevändning från mig för att länka till ett citat taget från Jet Set Junta-tiden.

Ett måndagsexemplar

Jag har hosta och ont i huvudet. Linsen skaver i ögat och jag glömde sätta på mig bälte imorse. Maria nilla-pomadan är slut och jag har upptäckt att min stickade tröja har ett hål vid armbågen.

Det har varit en lång helg och jag borde väl, om jag inte kände mig så eländig och håglös, blogga om när jag och David var på Sturebiografen och såg Ken Loachs ”Frihetens pris” och hur han då höll långa förmaningstal före (på Kjellsons) och efter (på Babs) filmen om hur viktigt det var att vi höll på protestanterna. Oavsett hur Loach valde att skildra dem. Katolikerna gillar vi inte, underströk han och när jag undrade varför svarade han att det behöver inte ens diskuteras. Det är självklart. Lika självklart som att arbetarna i Irland på 20-talet hade fantastiska tweedkostymer, frågar jag. Ja, manschettmasen, lika självklart som det, säger David och fortsätter med en salivsprutande salva som går ut på att om jag publicerar en lika som bär-blogg där han ställs bredvid Tusenbröder-mannen kommer jag att få ånga mig bittert.

Jag borde kanske sedan fortsätta och skriva om när jag och delar av Rodeoredaktionen var på Alejandro González Iñárritus ”Babel” och träffade Leo på Pelikan innan filmen. Hur han satt ensam vid ett stammisbord och åt biff men vid kaffet frågade om han fick göra oss sällskap. Det fick han och väl hos oss började han bikta sig om hur rädd han var för Karin. Hon kommer snart att ha makten att sparka mig, sa han något uppgivet. Det stämmer säkert, försökte jag, men det är nog inte riktigt sant: att det skulle stämma. För enligt nyliberalismens första doktrin får den som betalar sig vara kvar.

Men det där får vara. Jag nöjer mig med att konstatera att räddningen idag var att jag råkade vara inne på min chefs rum samtidigt som hon fick ett återbud till en lunch på KB. Två professorer som sitter i en stipendiejury för forskning om bostadspolitik ska tackas för ett gott samarbete. Förra gången jag var på KB, min enda, var en torsdag och då fick jag och Annina svepa espresson efter maten för att slippa sjunga punschig allsång med Lelle Printer och Peter Dahl. Den här gången var tack och lov ingen av dem där. Det var en trevlig lunch och professorerna var av det mjuka 40-talistslaget. Så som vissa maktmänniskor blir när de landat på toppen och närmar sig pension. En bullerfri ödmjukhet.

Jag har fortfarande ont i huvudet, trasig tröja, skavande lins, glidande byxa, hängande lugg och rethosta. Men det inte längre så farligt eftersom jag nu har röding i magen och fickan full av mjuka KB-minnen.

wassup bloggers

Vaknade imorse och gjorde en Häglund: Åt frukost till ett nedladdat avsnitt av säsong två av Extras. Fina grejor: Harry Potter som kåt scout och Ricky Gervais som mobbare av utvecklingsstörda. I helgen laddade jag ner Larry Clarks ”Wassup Rockers”. Ni som läser denna blogg med den nogsamhet som den kräver minns att jag försökte hyra Wassup Rockers när Karin var sjuk, men att jag då inte hittade den och kom hem med en obegriplig film som var en blandning mellan Kenny Starfighter och Sin City. Storm tror jag den hette. Svenskt skit.

Men nu var det alltså Wassup Rockers och Larry Clark och det var oväntat bra. Någon Johanna skrev i en kommentar här tidigare att det var en rasistisk film, men det var det naturligtvis inte. Filmen behandlade rasistiska, tydligt karikerade situationer, men den var inte rasistisk. Förutom det var den både underhållande (karikeringen) och fin (den oartikulerade vänskapen mellan ett gäng tonårshispanics). Jag gillade särskilt att det att först efter halva filmen som den blev en ”film”. Innan dess var det mest misslyckade skateboardtrick, mumlande sexanekdoter, punkrocksrepande och bänkpress till frukost i dramaturgibefriad form. Det gav filmen spänning: Man visste inte riktigt vad det var man kollade på. Dokumentär? Spelfilm? Både och? Något annat?

Kommer senare än normalt till jobbet och tar en snabbrunda i bloggosfären. Jag förundras ännu en gång över hur många människor med uppenbart skeva självbilder som väljer att blogga. Den gränslösa självupptagenheten gör dem visserligen självklara som bloggare, men samtidigt är de hopplösa eftersom de aldrig lyckas lyfta blicken på riktigt. Ser de sorg så skriver de tiotusen tecken om sin sorg. Lyckas de med en paj lägger de genast ut receptet i bloggen. Blir de bra på bild publiceras den omedelbart. Sedan lyfter de dresserat blicken och det är då man ser att den är genomskinlig.